När Annie Lööf och Jan Björklund presenterar sina förhandlingspositioner blir det uppenbart att facket varit dåliga på att opinionsbilda.
Avskaffade turordningsregler och politiskt beslutade sänkta lägstalöner står högt på önskelistan. Båda röda skynken för alla från LO till Saco eftersom de kraftigt inskränker parternas roll, eller om man så vill: den svenska modellen.
Och läser man Centerns senaste budgetmotion så vill partiet avskaffa avdragsrätten för fackavgiften samt spara betydande summor på avskaffade arbetsmarknadsutbildningar och ”nedlagd” Arbetsförmedling. Man vill också kraftigt sänka ersättningarna i transfereringssystemen genom att till exempel både sänka taket i och korta tiden för a-kassa, och korta tiden för aktivitetsstöd.
Lööfs lista gör det tydligt att fackföreningsrörelsen är satt under press.
En regering där Socialdemokraterna ingår skulle ju knappast gå med på politiskt sänkta lägstalöner. Kanske kan det bytas mot en privatisering av stora delar av Arbetsförmedlingen? Får vi kanske uppluckrade turordningsregler mot satsningar på omställning i form av stöd till högskolan eller yrkesvux, eller en omställningsmyndighet?
Den svenska modellen så som vi känner den ligger pyrt till. Utrymmet krymper när det är politiker som ska förhandla om turordning och omställning i stället för arbetsmarknadens parter. I den bästa av världar avvaktar regeringen med turordningsreglerna, och parterna hinner själva förhandla fram mer omställningsstöd.
På sikt vill Centerpartiet sänka skattekvoten till OECD-genomsnittet, det vill säga från dagens 43 procent av BNP till 34 procent av BNP. Det är svårt att förstå hur detta ska gå till utan betydligt mer privatfinansierad välfärd, med stora fördelningspolitiska effekter. Möjligen sätter detta press på facken att teckna vårdförsäkringar när staten krymper sina åtaganden.
Lööfs lista gör det tydligt att fackföreningsrörelsen är satt under press.