Igår presenterade OECD sin årliga rapport om svensk ekonomi. Till traditionen hör att organisationen föreslår Sverige att sänka lägstalönerna för att fler lågkvalificerade ska kunna få erfarenhet från arbetsmarknaden.
I årets rapport spelar de lägre lönerna en mer undanskymd roll. OECD anser att sänkta lägstalöner ”bör övervägas av arbetsmarknadens parter”. Strax efteråt påpekas att sambandet mellan lägstalöner och ojämlikhet är ”komplicerat” bland annat eftersom lägre lägstalöner tenderar att sänka alla löner i de nedre skikten av inkomstfördelningen.
”De traditionella svenska metoderna för att minska arbetslösheten: utbildning och lönesubventioner lyfts fram som vägen framåt.”
Förr om åren har OECD:s rekommendation att sänka lägstalöner varit generell och inte riktats specifikt mot arbetsmarknadens parter eller formulerats som ett ”övervägande”.
I år fokuserar organisationen i stället på jämlikhet. De traditionella svenska metoderna för att minska arbetslösheten: utbildning och lönesubventioner lyfts fram som vägen framåt.
”Kvar står en grupp svenska ekonomer som lagstiftningsvägen vill utse vissa grupper till att ha en särskilt låg inkomst.”
Kanske ska man tolka OECD:s försiktighet om lägstalöner som ett resultat av ett oklart forskningsläge som visar ytterst små effekter i oklar riktning av sänkta lägstalöner. Eller som att man tagit intryck av den amerikanska debatten där lägstalöner istället höjts rejält.
Att jämlikhet och jämställdhet står i fokus när OECD utvärderar länder får helt klart betraktas som ytterligare ett tecken på att den internationella debatten svängt mot att bekämpa ojämlikhet istället för att hylla den.
Kvar står en grupp svenska ekonomer som lagstiftningsvägen vill utse vissa grupper till att ha en särskilt låg inkomst. De blir allt mer ensamma i den fållan.