Samtidigt som alla partier nu sluter upp bakom större statliga bidrag till kommunerna, så svajar stödet för en svensk höghastighetsjärnväg. Andra större statliga investeringar inom till exempel bostadssektorn lyser också med sin frånvaro.
Trots stapplande inflation där Riksbanken ifrågasätts för sin höjning till nollränta, stadigt minskande statsskuld och just nu rätt kraftigt stigande arbetslöshet så saknas visioner och gemensamma satsningar. Svenska partier sjunger fortfarande sparsamhetens lov. Liksom i samtliga konjunkturlägen tycks överskottsmålet heligt.
Svenska partier sjunger fortfarande sparsamhetens lov. Liksom i samtliga konjunkturlägen tycks överskottsmålet heligt.
När den liberala tankesmedjan Fores i veckan diskuterade det finanspolitiska ramverket var nästan samtliga i panelen (Lars Jonung, Erik Åsbrink och Elisabeth Svantesson) rörande överens om vikten att inte tumma på överskottsmålet.
Ekonomiprofessor Lars Jonung var på extra gott humör och föreslog att en ekonom av det seniora slaget skulle garanteras en plats i Finansdepartementets cafeteria för att in i oändligheten berätta för de unga spolingarna som nu befolkar finansen om 1990-talskrisen och om det därav följande behovet av att för evig tid spara i ladorna.
Den enda som avvek en smula var Finanspolitiska rådets Åsa Hansson. Det finns ändå något ologiskt i att det vi sparat i en högkonjunktur, knappt kan användas nu när vi närmar oss en lågkonjunktur, menade hon.
Samtidigt var detta ett för stort beslut att fattas av folkvalda politiker. Istället skulle det Finanspolitiska rådet vara det enda som fick avgöra när man fick avvika från överskottsmålet, ansåg Åsa Hansson. Dess medlemmar var nämligen unikt väl skickade att avgöra vilka investeringar som är samhällsekonomiskt lönsamma.
Ett argument för överskottsmålet när det skapades var att en åldrande befolkning krävde ökade resurser. Nu är den åldrade befolkningen visserligen här, men överskottsmålet bör ändå ligga fast och tolkas strikt menade dessa ekonomer och politiker.
Ett annat tungt vägande skäl till en finansiell buffert är naturligtvis att en bankkris numera enligt praxis betalas av skattebetalarna. Att vi idag skaffat oss en buffert i form av en ”resolutionsreserv” tycktes dock inte imponera på paneldeltagarna.
Ytterligare en invändning mot ett stenhårt överskottsmål är att den låga räntan idag gör det i princip gratis att låna. Investeringar som gynnar tillväxten betalar sig därmed enklare. Ett argument som använts av flera bankekonomer som till exempel argumenterat för investeringar i utbildning.
Idag har vi istället ett läge där statens sparsamhet skapar en låg aktivitet i ekonomin med påföljande arbetslöshet. Och där de låga räntorna driver på bostads- och aktiepriser, ökar förmögenheten och sparandet hos den rika delen av befolkningen och istället ökar skuldsättningen hos den fattiga. Om detta nämndes ingenting.
Men de låga räntorna fungerar tydligen bäst som skådebröd. Gud förbjude att vi skulle utnyttja det faktum att vi lånar i princip gratis till offentliga investeringar.
Låt säga att staten minskade sitt sparande så mycket att det faktiskt uppstod ett inflationstryck. Då skulle Riksbanken behöva höja räntan. Denna utveckling tycks av stora delar av ekonomkåren framstå som extremt farlig. Som Lars Jonung uttryckte det: Belöningen för att vi sparat i ladorna är ju de låga räntorna. Men de låga räntorna fungerar tydligen bäst som skådebröd. Gud förbjude att vi skulle utnyttja det faktum att vi lånar i princip gratis till offentliga investeringar.
Det faktum att vi tills nyligen hade minusränta antyder att svenskarna inte hyser alltför mycket hopp om framtiden. Uppenbarligen finns inte fler nya idéer att investera i än att Riksbanken i princip måste tvinga oss att hålla i pengarna.
När allt fler människor börjat ifrågasätta om de traditionella politiska partierna trovärdigt kan lösa framtidens samhällsproblem, som klimatkrisen, trångboddheten, den svaga tillväxten och fattigdomen med tillhörande kriminalitet, så borde det finnas ett starkt intresse hos politikerna av projekt som förändrar läget och ingjuter hopp. Flera ekonomer har faktiskt, i takt med att konjunkturen vänt, efterlyst investeringar.
Frågan är kanske inte hur länge målet överlever, det verkar leva för evigt, genom hög- och lågkonjunktur, utan istället om Sverige överlever överskottsmålet.
Men alltför många politiker och ekonomer sitter uppenbarligen fortfarande fast i vissa selektiva historiska rädslor, oavsett om det nu är 1990-talskrisen eller 1970-talets skenande inflation som spökar.
Finansminister Magdalena Andersson startade själv en gång en studentförening vid Handelshögskolan. Föreningen heter Socialdemokratiska ekonomklubben och har en egen sång som sjungs i högtidliga sammanhang. En av stroferna går såhär: ”Save the money in the högkonjunktur, save the money in the lågkonjunktur”. Det är roligt för att det är sant, men också lite sorgligt.
För när vi går mot sämre tider, tycks stödet för att tolka överskottsmålet lite mer generöst, trots allt försvinnande litet. Medan besvikelsen på politikerna och ropen på alternativa lösningar däremot kan förväntas öka. Frågan är kanske inte hur länge målet överlever, det verkar leva för evigt, genom hög- och lågkonjunktur, utan istället om Sverige överlever överskottsmålet.