De första dagarna tillbaka i tjänst efter sommarsemester försöker jag njuta. Jag har det bra. Jobbar i innerstaden, på ett luftkonditionerat kontor. Jag har Rikskuponger, som nu heter något annat, och kan alltså äta ute då och då. Massor av ställen att välja på: nyttigt, onyttigt, snabbt, linnedukar, allt finns.
Det är skönt att långsamt försöka hitta tillbaka till hjärnan, och få ha den i fred. Att inte bara vara kropp. För har man barn är semestern inte alltid såsom man föreställde sig semester, men det har det skrivits om tusen gånger.
Men så pajar den första sköna komma-igångveckan. Och det är inte ens jobbet.
Ny app från skolan. Och den där sport-appen, till aktiviteterna som barnen förvisso rätt sällan vill gå på, har också uppdaterats. Och i WhatsApp där allt trots sport-appen ska kommuniceras av föräldrar och tränare har det skapats subgrupper, så plötsligt finns en för allmän info, en för cuper, en för försäljning, en för kiosken, en för samåkning (fast inte för den formella samåkningen utan bara för detaljer utöver den formella samåkningen, den formella samåkningen ska skötas i sportappen, där man också kan skriva kommenterar, för att sedan levla vidare till WhatsApp för ytterligare diskussion).
Fördelen med Skolplattformen var att vi alla var överens om att informationen aldrig gick att hitta där.
Den nya skolappen är väl något slags lyft från den hårt kritiserade Skolplattformen. Fördelen med Skolplattformen var att vi alla var överens om att informationen aldrig gick att hitta där. I efterhand känns det som det bästa som någonsin hänt. Lärare och föräldrar kunde bara himla med ögonen, så mejlades vi i stället.
I den nya finns jättemycket information, och man får push-notiser så fort något händer. Som när lärarna, som nu också är tillbaka, lägger in ett prov i december. Man kan stänga av notiserna, fast det funkar inte. Så man får dem ändå. Har man fler än ett barn får man dessutom två notiser för varje händelse, fast bara en av dem ska ha prov.
Första jobbdagen får jag också mejl från 1177 om att jag har ett barn som snart fyller 13 vilket gör att hon ska sköta alla vårdkontakter själv. Tjoflöjt i npf-familjen! Hon behöver fixa mobilt bank-id, det räcker inte med ungversionen vi redan svettats med att skaffa. Instruktionerna från banken: ”Din dotter behöver besöka ett kontor (det finns ett att välja på i Stockholm), båda förmyndare måste signera digitalt eller vara med (så lätt för oss misslyckade separerade), våra öppettider är typ när ni jobbar och barn går i skolan.” Lycka till!
Jag vet, alla vill väl. Och all värme till alla dem som tar tag i kommunikationen i fotbollslag, föräldragrupper etc. Men ni fattar. Totalen blir stundtals admin-överväldigande.
Ge mig en betongplatta att gjuta utomhus, långt bort från en dator och telefon och med rikskuponger på papper.
Istället försöker jag djupandas (som jag lärt mig på friskvårdsyogan) över nån jävla sashimi-bowl med kokosvatten till lunch samtidigt som jag läser ännu en studie om hur dåligt rustade våra hjärnor är för multitaskning. Till det trygga ljudet av pushnotiser från nya skol-appen.
Nu kör vi!