Årsdagen för Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina uppmärksammas nuförtiden i flera veckor. Lite som juldekoration i november, man vill verkligen krama all saft ut citronen. Och det är ju surt, med krig menar jag. Livet består av stora sorger och av små, och jag, en obotlig narcissist, har en tendens att dröja vid de små, särskilt när de hotar mitt livsnjut.
Kommer det någonsin igen vara möjligt för mig att med gott samvete åka till Tel Aviv för att festa och bakfull käka shakshuka i solen? Och när ska jag kunna vara turist i Ryssland?
Jag påmindes om allt just jag förlorat när Aleksej Navalnyj blev mördad. På en rättegång för några år sedan inledde Aleksej Navalnyj med att kalla sin fru, som nu tar över hans kampanj och som nog har ett namn, men han hedrade i alla fall hennes insatser för demokrati i Ryssland med att kalla henne en “stygg flicka”.
Det var ett exempel på en viss rysk sensualitet, och jag tycker att den piggar upp. Jag tycker att vi behöver den, i någon form.
Det var inte det grövsta någon sagt till sin fru, det är lagligt, men är det lämpligt? Att kalla en kvinna för flicka, när man pratar om hennes kamp för demokrati? Jag är beredd att ta gift (men få inga idéer Putin) på att en svensk politisk man inte utryckt sig så i ett offentligt sammanhang. Det var ett exempel på en viss rysk sensualitet, och jag tycker att den piggar upp. Jag tycker att vi behöver den, i någon form.
Det fanns en tid då det, i min tjej-chatt som heter ”IQ <3”, kunde skickas bilder på Putin som halvnaken red på en björn. Den skojiga fejkbilden drev med Putins egna propaganda, där han red på en häst utan tröja, mycket muskulös, nästan lite för macho även om det är en hårfin gräns. Man börjar undra vad han egentligen menar? Kanske, jag säger kanske, att han är en stark ledare?
Det var liksom för mycket “skurk i Bondfilm” för att tas på allvar.
Även om Putin redan då väl var ond, så var det något med att han var rysk som gjorde det onda lite löjligt. Det var liksom för mycket “skurk i Bondfilm” för att tas på allvar. En del av mig trodde nog fortfarande att det hela liksom gjordes med glimten i ögat.
Den finska filmen Kupé nummer 6, som släpptes för två år sedan, handlar om en man och en kvinna som träffas på ett tåg. Mannen är vad man skulle kunna kalla ”quirky-sexy”. Filmens premiss är lite: är han galen, eller är han bara rysk? Ryssar är ju lite…och det är väl härligt? Filmen hade inte kunnat göras idag, eller det kanske inte är sant men det är förjävligt ändå. Vi har förlorat det lagom galna Ryssland, vi står kvar med det för galna.
Jag fick ett plötsligt sug efter att gå runt på stan och dela ut bilder på män som rider på björnar.
Det kanske är fel att bidra till en översexualisering av Östeuropa som får katastrofala konsekvenser, inte minst för kvinnor. Men i kulturen kanske vi kommer sakna denna orient i öst, med medföljande orientalism. Jag minns när Oksana Zabuzjko skrev en galen kulturartikel i DN, där hon menar att den ryska litteraturen hyllar förövaren, ömkar kriminella och helt saknar västs moraliska lungor. Från den slutsaten följde sen ett litet skutt till att den ryska kulturen är essentialistisk, allomfattande, och att Ryssland därför är förlorat. En “uråldrig kultur där människor bara andas under vatten och bär på ett banalt hat mot dem som andas med lungor istället för gälar.” Jag kom och tänka på de orden, inte exakta men ändå, när Aleksej Navalnyjs död nådde världen (alltså, oss på land).
Jag fick ett plötsligt sug efter att gå runt på stan och dela ut bilder på män som rider på björnar. Om det är fel vill jag inte ha rätt. Men jag går istället på Ukraina-demo, för somliga menar att det här inte handlar om mig, främst.