Igår skrev Andreas Johansson Heinö i DN att de som likt ledarskribenterna Peter Wennblad (SvD) och Erik Helmersson (DN) förutsåg kulturkrigets död när ett riktigt krig blossade upp i Europa bedrog sig. Han menar att symbolfrågor som sagostunder med drag queens precis som materiella frågor handlar om fördelning, om inte av resurser så i förlängningen av rättigheter.
Det är väl en smakfråga beroende på om man är mer materialistiskt eller mer idealistiskt lagd. Och man kan nog ifrågasätta om valutan verkligen är densamma: vad kostar det egentligen för majoritetssamhället att bejaka religionsfrihet? Det svider inte i plånboken i alla fall.
Sverigedemokraternas kampanjlåt omfamnade epa-dunket.
Men jag skulle vilja gå längre än vad Johansson Heinö gör när det gäller trender för 2023. Karakteriserande för valåret 2022 var ju att ÄVEN materiella frågor plötsligt började paketeras som kulturkrig. Plötsligt skulle du till exempel identifiera dig med din bostadsort och ditt drivmedel.
Förr var den ekonomiskt relativt ointressanta frågan om invandring och asylrättigheter fokus för kulturkriget. Nu var det istället priset vid pump – en extremt materiell för att inte säga teknisk fråga, som blev kulturellt laddad. Vilka drivmedel svensken skulle använda förknippades med de djupaste identitetsmarkörer.
Sverigedemokraternas kampanjlåt omfamnade epa-dunket och inordnade det i det bensindrivna folkets mänskliga rättighet till mobilitet för en låg kostnad. Att subventionera fram eldriven mobilitet skulle ha varit att gå i förbund med de kott-ätande yllekoftorna i Miljöpartiet vars Södermalms-elitpolitik drivit Sverige till gränsen av upplösning.
Diskussionen handlade om vindkraftens dödsbringande budskap till mänskligheten kontra kärnkraftens frälsande kraft för moder jord.
”Hjärtlandet” behövde försvaras. Inte minst mot vindkraftens ödeläggande krafter. Jimmie Åkesson menade i TV4-utfrågning att fler dött av vindkraftsolyckor än av kärnkraftsolyckor. Dagens ETC skildrade hur flera sverigedemokrater och personer som medverkat i konspirationskanalen Swebb-teve engagerat sig i grupper som ”varnar” markägare som upplåter sin mark till ”dödssnurror” som vindkraftverk kommit att kallas.
Diskussionen handlade inte längre om en teknisk avvägning mellan energislag, utan om vindkraftens dödsbringande budskap till mänskligheten kontra kärnkraftens frälsande kraft för moder jord.
Inflationen fick en egen kultursymbol: en fläskig, folklig falukorv.
Arbetsmarknadspolitik och kriminalpolitik blev i mycket en fråga om invandring istället. Visserligen en viktig fråga, men betydligt smalare och mer kulturellt laddad.
Om konfliktnivån förr var det som skiljde materiella frågor från kulturfrågorna, så är den olikheten med förra valrörelsen definitivt begravd.
Nu tillhör jag inte dem som nödvändigtvis tycker att alla behöver samlas i mitten i alla frågor – det gör inget om skillnader kommer fram och tydliggörs i politiken. Men att ladda materiella frågor med identifikationsmarkörer och kulturkrigsretorik är ett säkert recept för dårskap i politiken under 2023. ”Dödssnurror” – kom igen!