Vissa städer eller personer har ”det”. En djupare charm som varar över tid. It-person som de säger i Amerika.
Det där gnistrande i personligheten som gör att vi vill följa dem eller den lockande attraktionskraften hos en stad som gör att vi vill besöka den gång på gång. Oavsett om det rör skådespelerskan Ingrid Bergmans magnetiska utstrålning på filmduken eller New York, London och Berlins dragningskraft så är det något gemensamt som förenar. Förmågan att förnya sig och färdigheten att forma olika roller. Men framgången förutsätter också ett slags frihetsbrus. Det är svårt att förklara, men det är det som drömmar spirar runtomkring.
Ett frihetsbrus som åren efter Berlinmurens fall stannade i Berlin, men både tändes och släcktes i Warszawa, Moskva och Budapest.
Mateusz Morawiecki vill locka unga att stanna i Polen med skattesänkningar. (AP Photo/Czarek Sokolowski)
Ett frihetsbrus som åren efter Berlinmurens fall stannade i Berlin, men både tändes och släcktes i Warszawa, Moskva och Budapest. Städer som hade alla fantastiska möjligheter, men vars ledare valde det ödesdigert auktoritära framför det öppet attraktiva. Under kommunistdiktaturernas tid kunde fysiska murar tvinga kvar människor, nu används andra metoder. Men de auktoritära politikernas populistiska retorik att nationalistiskt utmåla det som ett svek mot nationen att flytta är densamma. Likaså politiska förslag att försvåra för universitetsstudenter att flytta utomlands för arbete efter utbildningen.
”Det här måste få ett slut. Unga människor behöver stanna i Polen”, sa Polens premiärminister Mateusz Morawiecki till CNN i somras. För sedan Polen blev EU-medlem för 15 år sedan har landet oroats över att unga, drivna och utbildade polacker lämnar sitt hemland. Därför introducerade han en ny lag den 1 augusti som innebär att inkomstskatten sänks från 18 till 0 procent för två miljoner unga i Polen upp till 26 år för att få dem att stanna i landet.
Inget ont i förslaget i sig, men om den polska regeringen tror att det är detta – i ett land som redan har lägre skatter än många EU-medlemmar – som skulle få unga och ambitiösa att stanna tror de fel. Och trenden går igenom hela det Central- och Östeuropa som parallellt blir alltmer slutet igen.
Anledningen till att ”the-best-and-brightest” flyttar från öst eller inte känner någon framtid där de en gång föddes är sällan höga skatter.
Jag har träffat många av dessa unga personer och det är sannerligen inget fel att vilja röra på sig. Det är mänskligt och utvecklande! Precis som i Vilhelm Mobergs bok ”Utvandrarna” när de andra bönderna i Ljuder socken ifrågasätter Karl Oskars och Kristinas beslut att utvandra till Amerika. Och Karl Oskar svarar:
”Blev någon klokare av att bo på samma ställe och trampa samma åkerfåror i hela sitt liv? Om människors förstånd förökades av att de stannade all sin tid på den jordfläck de var födda, så borde de äldsta bönderna i socknen nu vara visare än självaste kung Salomo.”
Men anledningen till att ”the-best-and-brightest” flyttar från öst eller inte känner någon framtid där de en gång föddes är sällan höga skatter. I stället är det sorgen över intolerans, oron över att den frihet som deras föräldrar stred för (då mot kommunismen) är tynande, brutala både fysiska och verbala attacker mot HBTQ-personer, angreppen mot det fria ordet eller rättsstaten och en allmän känsla över att den frihetsdynamik ett modernt samhälle tillika livaktigt entreprenörskap kräver för att inte kvävas – snart inte längre finns som får dessa att flytta. Friheten brusar inte längre här. Tänk om de politiska ledarna reflekterade mer över detta.
I den stundom djupt infekterade debatten kring svensk migrations- och flyktingpolitik kan vi i alla fall konstatera en sak. Sverige är ett land människor flyr till och inte ifrån. Frihetsbruset också på arbetsmarknaden spelar roll.