Populismen är eliternas eviga spöke. I alla tider har folktribuner framträtt som satt skräck i makthavarna, signalerat uppror och förändring och påmint de styrande om de styrdas makt. Det kan vara progressiva rörelser som kräver ökad jämlikhet och politiska och sociala rättigheter och som mobiliserar grupper som tidigare stod utanför det politiska systemet: arbetare, kvinnor, svarta, invandrare.
Idag står vi mitt en populistisk reaktionär revolt, en högljudd kontrarevolution mot de senaste 50 årens kulturella liberalisering av samhället, då feminism, antirasism och hbtq-kamp firade triumfer och iscensatte vad den amerikanske statsvetaren Ronald Inglehart redan 1977 döpte till ”den tysta revolutionen”.
Det är inte i första hand det konservativa missnöjet med denna utveckling som ökat, utan möjligheten att omvandla det till politik. Missnöje av olika slag finns överallt, och nationalistiska, rasistiska, auktoritära, antifeministiska och militaristiska opinioner var förmodligen starkare i Västeuropa för 20, 30 eller 40 år sedan.
Men det är bara på vissa platser och i vissa tider missnöjet finner sina politiska uttryck. Den viktigaste förändring som skapat denna möjlighet är det som brukar kallas samlingen i mitten. När konflikten mellan höger och vänster i fördelningspolitiska och ekonomiska frågor avtagit har konfliktlinjen mellan auktoritära och liberala ideal vuxit sig starkare. Min ambition här är inte att förklara högerradikalismen. Det finns dussintals utmärkta böcker redan.
När utbildning är nyckeln till framgång
Men kanske finns en pusselbit som ännu är alltför outforskad: den eventuella kopplingen mellan högerradikalism och det påstått meritokratiska samhället byggt kring utbildning.
Framgångsrika partier stöds naturligtvis av alla möjliga sorters väljare. Men två saker sticker ut: högerradikala partier i alla länder har en starkt överrepresentation av lågutbildade och av infödda män. Precis de grupper, alltså, som är relativa förlorare i ett samhälle där utbildningen allt mer är nyckeln till framgång och jämställdheten mellan könen ökar.
Märk väl att när dagens högerpopulister talar om eliten, så använder de sällan ord som direktörerna, kapitalisterna eller de rika. Den ekonomiska eliten är osynlig i deras agitation. Istället är det begrepp som smakdomare, kultureliten, medieeliten och Stockholmseliten de använder. De hade nästan lika gärna kunnat säga ”de högutbildade”, som ”ser ner på vanligt folk”. Det är här vi närmar oss en eventuell koppling till meritokratin.
Status viktigare än klass
Den brittiske sociologen John Goldthorpe har tillsammans med kollegan Erzsébet Bukodi gått igenom tidigare forskning för att undersöka om en koppling mellan högerpopulism och meritokrati verkligen kan beläggas.
Deras svar är: bara delvis.
I första ledet konstaterar de att det finns övertygande empiriska belägg för att just status är en viktigare faktor än klass för att förstå högerradikalismen.
Klass påverkar var en person står på en höger–vänster-skala. Status däremot påverkar om man har mer auktoritära eller mer liberala värderingar. Ju lägre status, desto mer auktoritära och konservativa idéer. I ett politiskt landskap där samlingen i mitten lett till att konflikten mellan höger och vänster om fördelning tappat i mobiliserande kraft och de politiska motsättningarna allt mer istället cirklar kring frågor om nationell identitet, invandring och kriminalitet kommer statusens betydelse för hur vi röstar att öka i förhållande till klassröstandet.
De som röstade på högerradikala UK Independence Party, UKIP, påstods till exempel ofta vara missnöjda arbetare och 231 före detta Labour-väljare. Men när man för in ett mått på status i ekvationen, så försvinner kopplingen mellan klass och UKIP-röstande helt. Det var de med låg status oavsett klasstillhörighet som röstade på Nigel Farage.
En liknande studie gjordes på brexitanhängarna, med likartat resultat. Klass styrde inte vem som röstade för brexit. Utbildning och status var de starka faktorerna.
Sjunkande social status
Men mest intressanta är två studier av samhällsforskarna Noam Gidron och Peter A Hall.
De visar att högerradikalt röstande hänger nära samman med låg status, inte bara i det brittiska fallet, som ovan, utan i en rad andra länder.
Nu är det ju en sak att visa att status påverkar röstande vid en given tidpunkt. Vill man föra fram tesen att statusfrågor förklarar varför stödet för högerradikala partier vuxit, så måste man också kunna visa att statusen för deras potentiella väljare har förändrats över tid. Något som är konstant kan ju aldrig förklara en förändring.
Gidron och Hall utgår ifrån en enkät där personer från USA plus elva länder i Europa, inklusive Sverige, uppskattar sin egen sociala status. Det är alltså ett subjektivt mått som handlar om hur personerna uppfattar sig själva i förhållande till andra i det egna samhället.
Eftersom samma fråga ställts flera gånger mellan 1990 och 2014 går det att se förändringar, och det är alltså just förändringar forskarna är ute efter. Deras tes är att en sjunkande social status för lågutbildade och för män skulle kunna vara en av flera förklaringar till de högerradikala partiernas framgångar under samma period.
Ungern sticker ut
I samtliga länder utom Ungern uppfattar män utan högskoleutbildning att deras status har blivit lägre. I vissa fall, som Sverige, Storbritannien, Tjeckien och Polen, är förändringarna stora.
I början av 90-talet rankade kvinnor sin egen status lägre än män. Men det glappet har minskat nästan överallt. I alla länder utom Ungern och Tjeckien har kvinnors status ökat i kvinnornas egna ögon i förhållande till männens status i männens ögon. De lågutbildade männen känner sig med andra ord som de senaste decenniernas stora statusförlorare.
Gidron och Hall visar också två andra viktiga saker. För det första: I takt med att de rikaste 10 procentens andel av de totala inkomsterna stiger, så sjunker den upplevda statusen också tydligt för den del av befolkningen som tjänar mellan 20 och 30 procent av toppinkomsten. Också de som tjänar kring 70–80 procent av toppinkomsten – medelklassen – uppfattar att deras egen status sjunker, dock inte lika brant som för de mindre välbeställda skikten.
Män förlorar till kvinnor
För det andra: i takt med att andelen av befolkningen som har en universitetsutbildning ökar, så värderar de som saknar en sådan utbildning sin egen status som lägre och lägre.
Forskarna pekar på flera förändringar som kan tänkas ligga bakom siffrorna. Övergången från industriell varuproduktion till en växande tjänstesektor har inneburit att relativt trygga och välbetalda jobb har ersatts av sämre betalda med osäkrare villkor. Deltidsarbete och tillfälliga anställningar har brett ut sig. Den så kallade kunskapsekonomin har inneburit att de bra jobben koncentrerats till ett fåtal storstadsregioner, med följden att folk i småstäder och på landsbygden upplever att deras ekonomiska utsikter och den därtill kopplade statusen försämras.
Eftersom en hel del män bygger sin identitet på att de är överlägsna kvinnor, kan kvinnors ökande lönearbete och stigande utbildningsnivå också innebära en statusförlust för männen, i synnerhet för dem som saknar andra statusresurser, som till exempel utbildning eller ett prestigefyllt jobb.
Populärkultur spelar in
De lyfter också fram att de senaste årtiondenas kulturella förändringar samspelat med de ekonomiska. En allt större tyngdpunkt på jämställdhet mellan könen, antirasism och mångfald inom både populärkulturen, medierna och det politiska systemet och ett allt större fokus på färdigheter och utbildning snarare än på ”hårt arbete” kan ha sänkt de lågutbildade männens självkänsla ytterligare, spekulerar forskarna.
En möjlig slutsats av dessa statusstudier är att man kanske ska sluta tala om en övergång från klasspolitik till ”värderingspolitik”, och stället tala om ett skifte från klasspolitik till statuspolitik.
Livligt förbannade britter
John Goldthorpe och Erzsébet Bukodi hittar i sin forskningsgenomgång alltså ganska mycket som talar för att statusfrågor är nära kopplade till den högerradikala frammarschen. Däremot är det skralare med belägg för någon mer direkt koppling till meritokratin eller den meritokratiska diskursen. Den frågan har helt enkelt inte beforskats.
Det närmaste de kommer är en kvalitativ studie i form av diskussioner i tre fokusgrupper med arbetarväljare i norra England som tidigare röstat socialdemokratiskt, men nu bytt parti till de konservativa. Av deras yrken kan man sluta sig till att de flesta har ganska låg status i objektiv mening. De var sådant som lastbilschaufför, vårdare, murare, taxiförare, kaféägare och hårfrisörska.
De var livligt förbannade. Tidigare, menade de, hade det funnits förhållandevis ”respekterade” jobb i den lokala industrin, med anställningstrygghet och anständig lön. Dessa hade ”tagits ifrån dem”. De unga hade fått sämre framtidsutsikter, och många, menade de, tvingades nuförtiden jobba med mycket sämre och ibland ”förnedrande” servicejobb i brist på alternativ.
De värjde sig starkt mot att de på minsta vis skulle ha sig själva att skylla för denna situation. De beskrev sig själva som hårt arbetande och sade att de hyllade detta hårda arbete. Problemet nu var att de inte belönades efter insats. Fokusgrupperna var också kritiska till meritokratins vinnare – eller i vart fall till folk med examen. De ansåg att långa utbildningar och examina var självklart för yrken som läkare och jurister. Men i övrigt var de skeptiska till att ”fancy degrees”, tjusiga examina, var något så högt värderat.
Arg av att kallas rasist
Här fanns en tydlig uppdelning i ett vi och ett de. Deltagarna avskydde unga välutbildade människor utan livserfarenhet, som man menade ”såg ner på småfolket”. Särskilt vände man sig mot när de välutbildade framställde sig själva som moraliskt eller intellektuellt överlägsna. Att kalla brexitanhängarna ”okunniga” eller ”dumma”, eller anklaga den som var orolig över invandringen för ”rasism” gjorde deltagarna arga.
Någon diskussion om meritokrati förekom inte i fokusgrupperna. Men utifrån resonemangen i övrigt sluter sig Goldthorpe och Bukodi till att deltagarna skulle ha avfärdat varje tanke på att hårt arbete och talang skulle vara det som belönas i samhället. En sådan beskrivning skulle, tror de, ”ha mötts av skepsis om inte rakt av hånfullhet”.
Står i kö för en rättvisa som aldrig kommer
En liknande uppfattning om vi och de knutet just till status och utbildning hittar jag själv i en studie av den tyske sociologen Klaus Dörre. Han har intervjuat arbetare i Tyskland. Många av dem sympatiserar med den högerextrema proteströrelsen Pegida och det högerradikala partiet Alternativ för Tyskland. Dörre försöker fånga deras ”vardagliga medvetande”, alltså en mer eller mindre oreflekterad världsuppfattning.
Han beskriver det som att både höger- och vänsteranhängare upplever att de står i kö för en rättvisa som aldrig kommer. De har fått höra i årtionden att de måste göra uppoffringar i svåra tider av globalisering, massarbetslöshet och kostnaderna för den tyska återföreningen. Med finanskrisen och flyktingkrisen blev måttet för många rågat. De insåg det meningslösa i att vänta på ”sin tur”. Ekonomin hade ju det senaste decenniet blomstrat, arbetslösheten sjunkit och företagen täljt guld. Men trots tillväxten blev det aldrig deras tur till välstånd. Allt gick ju ändå ”uppenbarligen till de lata och till och med farliga flyktingarna”.
I sina egna ögon är de fastlåsta. Att vara arbetare innebär att man uppnått vad man kan uppnå: ett fast jobb och en stadig inkomst. Inget mer är möjligt.
Det räcker ingenstans, eftersom ett arbetaryrke inte är något att vara stolt över, inget som ger social status. De uppfattar det som att alla som har möjlighet försöker fly från arbetarklassen och skaffa sig en utbildning och därigenom den status som hög utbildning ger.
Slåss med näbbar och klor
Vad de tyska jobbarna ser framför sig är ett tävlingssamhälle av ”vinnare och förlorare”, med utbildning som en viktig gränslinje. De slåss med näbbar och klor för att hålla sig på rätt sida, och de är påfallande noga med att framhålla sig själva som ”medelklass”.
Samtidigt hör de ständigt de välutbildade och ”kulturellt överlägsna” klasserna nedvärdera deras egen konservatism, deras värderingar och deras livsstil.
Dörre beskriver det som ”ett demobiliserat klassamhälle”, där klasskampen visserligen pågår, men där de underordnade saknar ideologiska verktyg för att förstå sig själva som en klass i konflikt med kapitalet. Istället skapas idén om dem själva som grupp utifrån deras upplevda statusförlust: de blir en grupp av ”förlorare” i konflikt med en utbildad elit av ”vinnare”.
Han menar därför att de vänstertänkare som ser ekonomiska intressen som drivkraften bakom högerradikalismen inom de lägre klasserna misstar sig. Det är en alltför reduktionistisk och ekonomistisk syn på ”intresse”. Ekonomiska intressen är mycket mindre viktiga för att förstå kollektiv handling än frågor om socialt erkännande och status.
Otrygga anställningar stigmatiserar
Den kanadensiska sociologen Michèle Lamont talar på ett liknande vis om det hon kallar en växande ”erkännandeklyfta”, där de industriarbetare i USA och Frankrike som hon intervjuat känner sig stigmatiserade som en följd av sin allt mer otrygga sociala ställning. I ett samhälle som det amerikanska, ”där värde först och främst förknippas med socioekonomisk framgång har många kommit att betrakta sig som förlorare. Allt fler personer ur arbetarklassen känner sig värdelösa och isolerar sig.”
Michèle Lamont använder lite andra begrepp än jag gjort i den här boken, men de fenomen hon beskriver är snarlika. Hon menar att nyliberalismens politiska anhängare de senaste 40 åren fördjupat de ekonomiska klyftorna och infört ett slags marknadstänkande i stora delar av samhället. Det har lett till att vi nu allt mer värderar oss själva i förhållande till ekonomisk framgång, konkurrenskraft och självständighet.
Idealet förkroppsligas av den övre medelklassen: av högutbildade, av chefer, läkare, advokater och andra så kallade professioner. Dessa grupper uppfyller de ”nyliberala dygderna” – jag skulle kalla dem de meritokratiska dygderna – och stiger därför i status.
De grupper som inte uppfyller det nya idealet – arbetarklassen, de fattiga, de arbetslösa, de som behöver olika former av stöd och bidrag – sjunker omvänt i värde både i andras och i sina egna ögon.
Ser ner på andra
Ett resultat har blivit att de vita arbetarmän som Lamont studerar numera föraktar dem som står under dem i status ännu mer. Det blir ett sätt att avskilja sig själva positivt, att uppvärdera sin egen status genom att se ner på andra.
I början av 1990-talet beskrev sig de vita amerikanska arbetarmännen som hårt arbetande, hederliga, ansvarstagande personer som höll samhället på rätt moralisk kurs. I USA gränsade de av sig mot ”de fattiga” och mot afroamerikaner, som de bland annat ansåg hade sämre arbetsmoral. I Frankrike var arbetarmännen mer välvilligt inställda till fattiga och svarta, men gränsade av sig hårt mot nordafrikanska muslimska invandrare, bland annat lade man dem till last att de skulle ha en främmande kultur som inte respekterade kvinnors rättigheter.
20 år senare hade de franska arbetarna blivit mer rasistiska och både de och de amerikanska arbetarna hade blivit mindre försonliga mot ”de fattiga”. De var nu mindre solidariska och menade oftare att ”bidragstagarna” föredrar att leva på understöd framför att arbeta.
Det är respekten, dumskalle
Det var rakt in i denna statusklyfta Donald Trump drev sin kil: han bände isär de fattiga, de svarta och invandrarna från de vita arbetarna.
Lamont lyfter fram en analys av 73 av Trumps kampanjtal, som visar att han systematiskt vände sig till den vita arbetarklassens män genom att bekräfta deras värde. Han avlastade dem från skuld för deras egen ekonomiska situation genom att dels peka på globaliseringen, dels hävda att de utsattes för oskälig konkurrens från invandrare och minoriteter av olika slag, som papperslösa, muslimer och flyktingar. Han försökte höja deras självkänsla och status genom att understryka deras roll som beskyddare av kvinnor och barn och som familjeförsörjare.
Två tredjedelar av de vita väljarna utan universitetsutbildning lade sedan sin röst på Trump. Han talade till deras statusförlust, deras känsla av förnedring och längtan efter upprättelse, snarare än till deras plånbok. Kanske är det dags att ställa Bill Clinton-strategen James Carvilles berömda sentens från 1992 på huvudet: det är inte ekonomin, dumskalle, det är respekten.
Källor
Inglehart, Ronald, The Silent Revolution: Changing Values and Political Styles Among Western Publics. Princeton University Press, 1977.
Bukodi, Erzsébet och Goldthorpe, John H, ”Meritocracy and populism, is there a connection?” UKICE working paper 2021.
Carella, Leonardo och Ford, Robert, ”The status stratification of radical right support: Reconsidering the occupational profile of UKIP’s electorate”. Electoral Studies, 2020.
Chan, Tak Wing, Henderson, Morag, Sironi, Maria och Kawalerowicz, Juta, ”Understanding the social and cultural bases of Brexit”. British Journal of Sociology 2020.
Gidron, Noam och Hall, Peter A, ”The politics of social status: Economic and cultural roots of the populist right”. British Journal of Sociology 2017. ”Populism as a Problem of Social Integration”. Comparative Political Studies 2020.
Mattison, Deborah, Beyond the Red Wall. Biteback Publishing 2020, refererad i Bukodi, Erzsebét och Goldthorpe, John H, ”Meritocracy and populism, is there a connection?” UKICE working paper 2021.
Bukodi, Erzsébet och Goldthorpe, John H, ”Meritocracy and populism, is there a connection?” UKICE working paper 2021.
Dörre, Klaus, ”Take back Control. Marx, Polanyi and Right-Wing Populist Revolt”. Österreichische Zeitschreift für Soziologie 2019.
Lamont, Michèle, ”Till frågan om erkännandeklyftor”. Fronesis 2022.
Sandel, Michael, The Tyranny of Merit: What’s become of the common good? Allen Lane 2020.