Försäkringskassans strikta syn på sjukförsäkringen som en omställningsförsäkring gör att sjukskrivna som skulle ha möjlighet att rehabiliteras tillbaka till ordinarie arbete i stället tvingas byta bana.
Det menar akademikernas fackliga centralorganisation Saco som sammanställt statistik över rehabiliteringskedjan i sjukförsäkringen. Slutsatsen är att antalet rehabiliteringsmöten sjunker och kommer allt senare i sjukskrivningen: mellan 2016 och 2020 ökade väntetiden från 200 dagar till 450 dagar. Statistiken visar också att den psykiska ohälsan blir allt vanligare som orsak till sjukskrivningarna.
Vi har haft för stort fokus på rätten till sjukpenning
Samtidigt hänvisar Saco till Försäkringskassans egna analyser som visar att den omställning som krävs för personer som fått avslag på ansökan om sjukpenning ofta inte leder till en hållbar återgång i arbete. I stället tvingas många arbeta deltid utan sjukpenning, och av de som är nära pensionsåldern är det omkring 30 procent som väljer att gå i tidig pension.
– Vi kan konstatera att tidigare kom de här rehabiliteringsmötena med Försäkringskassan på plats snabbt men nu dröjer det allt längre. Många akademiker med längre utbildningar riskerar att tvingas ta nya jobb, säger Göran Arrius, ordförande Saco.
Han lyfter att även personer i akademiska bristyrken, så som läkare, lärare och socionomer, kan tvingas byta jobb trots långa och kostsamma utbildningar.
– Vi har i dag exempel på läkare och tandläkare som uppmanas att söka andra jobb än vad de är utbildade till för att de har varit sjukskrivna ett år. Det är ett fruktansvärt slöseri på kompetens både för individen och samhället att personer med längre utbildningar ska tvingas söka helt andra jobb, säger Göran Arrius.
Försäkringskassan: Vi har gått ett steg för långt tillbaka
Terese Östlin, nationell försäkringssamordnare på Försäkringskassan, håller med om mycket av kritiken som riktas mot myndigheten när Arbetsvärlden frågar om rehabiliteringen.
– Om en arbetstagare kan antas vara sjuk i minst 60 dagar ansvarar arbetsgivaren för att senast dag 30 ta fram en plan för återgång till arbetet. Men finns det behov av rehabilitering så ska vi ligga på och se till att den genomförs. Vi har själva identifierat att vi måste bli bättre på vårt samordningsuppdrag, säger Terese Östlin till Arbetsvärlden.
Hon poängterar att Försäkringskassan inte har några egna rehabiliteringsinsatser att sätta in.
– Utan vårt ansvar ligger i att se till att behovet av rehabilitering utreds och godkänna en eventuell rehabiliteringsplan om det blir aktuellt med rehabiliteringsersättning i stället för sjukpenning, vilket är fallet vid arbetsträning.
Är 450 dagar för lång tid att vänta på ett första rehabiliteringsmöte?
– Ja, generellt sett är det är för sent. Vi har haft för stort fokus på rätten till sjukpenning och det här är ett av våra största förbättringsområden.
Redan vid dag 365 prövas arbetsförmågan mot hela arbetsmarknaden. Vad innebär det?
– Det innebär att du normalt inte längre bedöms ha rätt till sjukpenning om du trots din sjukdom kan klara normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden.
Då spelar det ingen roll vad för utbildning eller träning du har?
– Nej, vi får bara ta hänsyn till medicinska faktorer.
Saco lyfter att Försäkringskassan bedömer att arbetsträning i ordinarie arbete inte är en ändamålsenlig metod. Känner du igen det resonemanget?
– Ja, jag känner igen resonemanget i rapporten. Det är något vi jobbat med det senaste året att det absolut kan finnas behov av arbetsträning när en person ska återgå i sitt ordinarie arbete. Vi tog ett steg för långt tillbaka och behöver bli bättre på att vid behov vara aktiva tidigt i rehabiliteringsprocessen vilket även innefattar fler rehabiliteringsmöten.
Vad för åtgärder genomför ni för att förbättra möjligheterna till rehabilitering inom sjukförsäkringen?
– Vi arbetar dels med att utveckla den strukturella samverkan med arbetsgivare, hälso- och sjukvården, Arbetsförmedlingen och samordningsförbund. Dels att utveckla arbetet med samordningen i enskilda ärenden. Vi vidtar åtgärder för att säkerställa att handläggarna har den tid, den kompetens och det stöd som arbetet med samordning kräver.