Kevin Anderson är en av Storbritanniens mest uppmärksammade klimatforskare. Nyligen tillträdde han en gästprofessur i klimatledarskap vid Uppsala universitet.
Sverige har därmed fått låna en av Storbritanniens mest erfarna klimatlobbyister och idégivare för klimatpolitik för mellan ett och två år – så länge som gästprofessuren varar.
Anderssons specialitet är att kommunicera klimatvetenskap till beslutsfattare, näringsliv, civila samhället och media. Han har banat väg för och etablerat forskningen om så kallade koldioxidbudgetar och omställningen av olika samhällssektorer till acceptabla utsläppsnivåer utifrån politiskt överenskomna mål. Själv har han, av miljöskäl, inte flugit på 12 år.
Andersson håller till i ett energisnålt kontor på 6-7 kvadrat på Centrum för hållbar utveckling. Han ser stark och nöjd ut efter en tio mil lång cykeltur dagen innan när han utforskat Uppsalas omgivningar.
Från professorstjänsten i Manchester i England har Kevin Andersson rest med tåg och båt. I bagaget har han uppdrag som bland annat rådgivare i kolfrågor åt brittiska premiärministern, framtagandet av en brittisk klimatförändringspolicy, och han är sakkunnig åt Europaparlamentet om flygets utsläpp.
Anderson inledde sin bana som ingenjör på oljeplattformar. Erfarenheterna där fick honom att börja klimatforska och bli pådrivande för koldioxidbudgetar som ska tvinga beslutsfattare att budgetera utsläppen. För att åstadkomma den förändringen måste politiker, arbetsliv, civila samhället och medierna vara med på tåget.
Hur ser ditt uppdrag ut?
− Min roll är att engagera mig i det akademiska livet, liksom med beslutsfattare och civilsamhället och komma fram till vad Sverige behöver göra för att uppfylla Parisavtalet. Jag ska visa på vilka förändringar som behövs och hur snabbt de behöver ske för att Sverige ska uppfylla avtalet.
Förändring kräver ledarskap. Du tar upp vikten av ledarskap på alla nivåer.
− Ledarskap kan vara alltifrån familjen till den lokala sportklubben och de du träffar på fritiden, till universiteten och det politiska livet lokalt och nationellt. På varje nivå måste det finnas bra ledarskap. Ledarskap ska inte vara hierarkiskt uppifrån och ned, utan båda vägarna.
Vi har 25 miljoner hushåll, varav fem miljoner av dem inte kan värmas upp tillfredsställande och barnen får bronkit och astma.
Det handlar alltså om både kollektivt och individuellt ansvar?
− Precis, de är två sidor av samma mynt. Beslutsfattare måste få exempel på vad de kan göra för att få ned utsläppen. Och om studenterna ger exempel till Uppsala universitet kan de föras vidare till kommunen, och vad vi gör i Uppsala kan bli en policy för hela landet.
− Jag ser inte individ och kollektiv som separerade. Individer är katalysatorer som drar igång förändringar och har därmed en viktig roll vad gäller ledarskap och vad som behöver göras, och hur det kan göras.
Men är det inte skillnad på vilken påverkan individen har och hur politiker påverkar besluten?
− Om jag förändrar något i mitt beteende så betyder det inte så mycket för helheten. Men om jag pratar med dig och du tar intryck så förs det vidare. Jag tycker inte om att separera individ och kollektiv. Vi är med tillsammans.
Många menar att det är att lägga för mycket ansvar på individen.
− Min poäng är att beslutsfattare behöver exempel. Om alla universitet skulle säga: vi behöver få ned vår användning av fossila bränslen och därför kommer vi framöver inte att bedriva forskning som utvecklar fossil bränsleanvändning. Då är det en stark signal till beslutsfattare och regeringen.
”En viktig fråga blir att fördela arbetstiden rättvist och därmed också fördela inkomsterna rättvist.”
Redan efter några månader i Uppsala är Kevin Anderson hoppfull om Sveriges möjligheter att visa globalt ledarskap i klimatfrågan.
− Här finns ett tydligt socialt kontrakt mellan medborgarna och staten. Här finns mer av långsiktigt tänkande om vad som är bra för samhället. Och i klimatfrågan behöver saker och ting göras bra och långsiktigt. Sverige är också ett rättvisare samhälle, utan många fattiga och hög ginikoefficient.
Hur hänger det ihop med klimatfrågan?
− Du kan till exempel lättare prissätta koldioxidutsläpp här. Att använda prissättning i ett land med större ojämlikhet gör att rika professorer som jag klarar av högre energipriser medan fattiga i kalla hus inte klarar det. Ta Storbritannien där jag kommer ifrån. Vi har 25 miljoner hushåll, varav fem miljoner av dem inte kan värmas upp tillfredställande och barnen får bronkit och astma. Med högre energipriser har de här människorna än mindre möjlighet att värma upp sina hus. Men det är inte ett problem i Sverige som gjort mycket för medborgarna och det finns en tillit till myndigheter och institutioner. I många andra länder är det omvänt.
Vilken roll kan arbetsmarknadens parter spela i klimatarbetet?
− Här finns en stor acceptans av fackföreningar och att de är en självklar del av samhället. Och eftersom arbetsmarknadens parter har ett konstruktivt samarbete så passar det bra ihop med klimatförändringsarbetet, som ska göras gemensamt. Sverige är återigen ett bra exempel.
Hur kommer klimatförändringarna drabba arbetsmarknaden?
− Avsevärt och på många sätt. Till exempel hur många timmar vi arbetar. En viktig fråga blir att fördela arbetstiden rättvist och därmed också fördela inkomsterna rättvist.
” Jag har åkt tåg till Kina för att arbeta. Jämfört med klimatförändringarna vid Bangladesh kust är det inget problem.”
Fackföreningarna, understryker Kevin Anderson, måste vara nyskapande.
− Det går inte att tänka att man ingenting kan göra, utan tänka nytt. Här har facken en viktig roll. Hur försäkrar vi oss om att arbetskraften lyckas med omställningen? Att den inte blir på bekostnad av andra utan ett steg framåt för samhället.
Kevin Andersson berättar att han kommer att kontakta arbetsmarknadens parter. Och han har erfarenhet av att arbeta med facken i Storbritannien.
− Jag har arbetat med brittiska TUC under åren, liksom med akademikernas fack. Så jag ser fram emot ett samarbete i Sverige också.
Intervjun är slut. På programmet står en klimatföreläsning för Region Uppsalas 200 ledande politiker. På kvällen åker han till Manchester. Men inte med flyg, som han valt bort senaste tolv åren.
− Jag åker tåg. Jag har åkt tåg till Kina för att arbeta. Det var inte lätt och tog tid. Men jämfört med klimatförändringarna vid Bangladesh kust är det inget problem.