Fortfarande märks och diskuteras effekterna av kulturarbetarnas egen pandemitillvaro och teatrarna oroar sig fortsatt för sviktande publiksiffror, trots att salongerna nu är fullt öppna igen i de flesta länder.
Meningen med arbetet har aktualiserats på flera vis under pandemin. Att den internationella teaterfestivalen i Belgrad – Bitef – i årets upplaga valde just arbete som tema är knappast en slump.
Under en slogan som hämtats från en gammal jugoslavisk proletärsång, som på engelska lyder We – the Heroes of our Own Labour, visades under sista veckan i september en rad internationella scenkonstverk i Belgrad som på olika sätt belyser arbete och arbetare.
Om minimilöner och migration
På den anatomiska teatern på medicinska fakulteten på Belgrads universitet spelades exempelvis den inhemska föreställningen Dr Ausländer som med humoristisk twist belyser arbetsmigrationfenomenet med serbiska läkare som flyttar till Tyskland för att få högre lön och bättre liv.
På Nationalteatern i Belgrad kunde man se den mexikanska monologen Tijuana om hur en skådespelare bosätter sig i slummen just där, och wallraffar i en klädfabrik för att undersöka hur det är att leva på den extremt låga, mexikanska minimilönen.
Värd från Moderna Museet på scen
En koppling till Sverige återfanns också i den franska produktionen Gardien Party av Mohamed el Khatib och Valérie Mréjen.
Här skildras yrket som på svenska kallas museivärd men på franska ”gardien”, därav titelns ordlek.
Den handlar alltså inte om vaktbolagens vakter, och inte om guiderna, utan ni vet, de där personerna på alla konstmuseer som sitter på en stol i ett hörn av varje rum, tysta och nästan omärkbara så länge ingen får för sig att peta på konstverken.
I föreställningen medverkar sex riktiga museivärdar i rollerna som sig själva.
De arbetar till vardags på några av världens största konstmuseer: MoMa och Noguchi Museum i New York, Louvren i Paris, Eremitaget i St Petersburg och Moderna Museet i Stockholm.
Föreställningen sätts alltid upp på museum
Uppsättningen, som hade sin premiär på Centre Pompidou i Paris i september förra året, turnerar runt om i världen, och iscensätts alltid på just ett museum.
I Belgrad upplåter Historic museum of Serbia spelplats, och mot en gallerivit vägg står sex stolar uppradade.
När publiken kommer in sitter redan ryska Nathalie Conio Vavilova och stickar på en lång Mondrian-mönstrad halsduk. Att hon suttit länge på sin stol förstår vi när hon skojar om att hon ”snart är lika gammal som museeiföremålen”.
Genom åren har hon, och hennes internationella kolleger, sett en hel del märkliga beteenden bland museibesökare. Som förmodligen knappt ens reflekterat över att någon iakttagit dem.
Museivärdarna har alla olika berättelser om hur de kom att börja jobba med detta, som de beskriver, otroligt långtråkiga men ändå viktiga vaktande av den dyrbara konsten.
Det är mycket selfies
Jean-Claude som arbetar på Louvren är egentligen utbildad konstrestauratör och irriterar sig på ointresserade och okunniga besökare som mest verkar gå på museum för att plåta bilder till sina instagramkonton: ”Det är mycket selfies” konstaterar han torrt.
Seung Hee Kim har konstutbildning och skäms inför sina föräldrar att hon bara sitter på en stol på ett museum hela dagarna.
Därför har hon lurat familjen att hon jobbar som guide, så när de vill komma för att besöka henne på jobbet tvingas hon snabbt repetera in en hel visning på egen hand.
Han dansar sig genom salarna
Och så har vi den franska, karismatiske nattvakten Jean-Paul Sidolle, vars lovande danskarriär kom av sig på grund av en skada.
Men om nätterna dansar han nu i stället runt bland konstverken på det folktomma museet.
Ur museivärdarnas reflektioner och berättelser om sig själva, och om hur det är att jobba med att vara osynlig flera timmar om dagen, framträder en bild av oss museibesökare som ganska ohyfsade och arroganta.
Och detta verkar vara lika utbrett på de olika museerna runt om i världen.
Koppling mellan arroganta besökare och BNP
Men arrogansen, menar svenska Carolina Hindsjö, tenderar att öka i paritet med storleken på BNP i det land museibesökaren kommer från.
De kvinnliga vakterna får också ständigt opassande, flirtiga kommentarer och samtliga vakter vittnar om att de utsätts för ett påtagligt klassförakt.
På dessa ganska hierarkiska arbetsplatser tycks dessvärre också förminskandet och osynliggörandet vara strukturellt betingat.
För trots att flera av museivärdarna har konstutbildning är de strikt förbjuda att prata om konstverken, det är guidernas jobb.
Värdarna är beordrade att bara säga åt besökarna att inte röra konstverken, eller på sin höjd visa vägen till toaletterna.
Men i denna föreställning får dessa konstens osynliga skyddsänglar äntligen visa publiken sina favoritverk, när de sätter upp bilder av dessa på den vita väggen.
Stark kritik mot museet som arbetsplats
Det är en både intelligent och underhållande föreställning, som säkerligen funkar som obekväm skrattspegel för många av oss museibesökare.
Men här vädras också rätt kraftig arbetsplatskritik, i och med att utsattheten för obehagliga besökare, det kontinuerliga klassföraktet, sexismen och rasismen de får stå ut med, liksom hierarkierna och andra arbetsmiljöproblem, verkar negligeras av arbetsgivarna.
Åtminstone som de framställs här.
Vilket är extra anmärkningsvärt, med tanke på att konstmuseer ju ofta presenterar verk som belyser exakt sådana frågor och gärna visar upp ett starkt engagemang för rättvisa och medmänsklighet.
Medvetenheten borde, så att säga, sitta i väggarna