Teven visar John Carpenters ”Attack mot polisstation 13”. För Jimmy är actionfilmen ett avkopplande avbrott från sin nya arbetsvardag som polis i Södertälje. Under tiden som skådespelaren Austin Stoker försvarar sin polisstation i Los Angeles hinner klockan passera 23.00. Då överröstar ett smattrande ljud teven:
”KATA-KATA-KATA”
Jimmy studsar upp ur soffan. Han tittar ut mot gatan. Minnen från utlandstjänstgöringen i Bosnien kommer tillbaka.
– Jag hinner tänka: ”Vad fan är det som händer?”. För det där lät precis som automateld. Och det var väldigt nära.
Kort därpå lyser blåljusen upp septembernatten utanför Jimmys vardagsrumsfönster. De kör i ilfart mot hans arbetsplats: Polishuset på Nygatan.
”Gäng sköt mot polishus i natt”, lyder rubriken på Expressens artikel från 2005.
Den 11 september 2005 sköt okända gärningsmän in i polishuset i Södertälje. Foto: Ingvar Karmhed / SvD / SCANPIX
Glasfasaden och det färgglada konstverk som pryder ett stort parti av den gula väggen ovanför huvudentrén ger intryck av att huset skulle kunna ett kulturhus. Övervakningskamerorna, pollarna och det faktum att insynen är kraftigt begränsad – utifrån ser man inte en enda kontorsplats förutom receptionen – vittnar om att huset inhyser något känsligt.
Sedan skjutningen den 11 september 2005 har polisstationen på Nygatan stängts och flyttat en knapp kilometer bort från stadskärnan till det nybyggda huset på Nyköpingsvägen.
– Det var en liten bagatell som polisen ingrep mot, men som resulterade i att de kriminella reagerade med att åka och hämta ett automatvapen. Jag tror faktiskt att det handlade om att någon skrikit och kastat en chokladbit på en tjej i Ronna, säger Jimmy.
Det var en liten bagatell som polisen ingrep mot
Han skruvar på sig i kontorsstolen i det fönsterlösa mötesrummet Braxen. Nästan på dagen 15 år senare är minnena fortfarande detaljrika när han reflekterar över kvällen då Södertäljepolisen besköts med automatkarbin.
Ett antal ungdomar hade gett sig på en 17-årig tjej och hennes 15-åriga väninna med skällsord som ”hora” på torget i Ronna. Och mycket riktigt: Någon av dem hade också kastat en chokladkaka på en av tjejerna. När polisen kom dit för att gripa tonåringarna strömmade fler personer till platsen. Stämningen blir hotfull. Någon i folksamlingen kastar en sten mot polisen. Upploppet är ett faktum. Ett 20-tal polispatruller kallas in från hela länet.
Under kvällen lugnar det ned sig i Ronna. De kravallutrustade poliserna lämnar stadsdelen och polisutredningen om dagens händelser tar vid. Den 17-åriga flickan förs till polisstationen för att förhöras om trakasserierna i ett av rummen på femte våningen.
I skydd av mörkret skjuter gärningsmän mot polisstationen från en höjd intill gula villan på andra sidan gatan. Skottsalvorna viner över våning fyra och fem på polishuset. 16 skott träffar fasaden och går in genom fönsterrutor i lokalerna. Måltavlan är tydlig: Personerna i det upplysta förhörsrummet.
Ingen skadades rent fysiskt i attacken mot polishuset. Men mordförsöken leder till att landets blickar riktas mot Södertälje.
”Södertälje är staden utan lagar. Här styr familjeklaner som har sina egna domstolar. Därför sköt förövarna mot polishuset – en tydlig markering om vem som har makten i stan.”, skriver Aftonbladet den 13 september 2005.
Polisinspektören Jimmy och kommunpolisen Mikael ”Affe” Alfredsson utanför det nya polishuset i Södertälje. Foto: Max Sohl Stjernberg.
Polisinspektören Jimmy och kommunpolisen Mikael ”Affe” Alfredsson minns uppståndelsen. Och de är övertygade om att skotten indirekt kom med någonting positivt.
– Det blev ett startskott där man började lyssna på Södertälje och förstod hur illa det var. Att de kriminella började ta över, säger Affe.
– Det var början på fallet för den organiserade brottsligheten här. För det ska inte funka att tjafsa med polisen, säger Jimmy.
Situationen ledde nämligen till att ett antal myndighetsgemensamma operationer för att bekämpa den grova kriminaliteten sjösattes i kommunen. Tore I blev Tore II och sedan III.
Flera omfattande utredningar i staden har lett till fällande domar, så som domarna mot ledande personer inom Södertäljenätverket efter morden på bröderna Moussa. Men även domar i välfärdshärvor så som den från 2015 mot 34 personer som var knutna till ett assistansbolag som lurade Försäkringskassan på miljonbelopp. Bara advokatkostnaderna i det fallet landade på 124 miljoner kronor.
Sedan några år tillbaka lyfts arbetet mot den organiserade brottsligheten i Södertälje ofta som ett positivt exempel: ”Så drev några få poliser igenom tidernas största insats mot organiserad brottslighet och räddade en hel stad.”, skriver tidningen Fokus 2015. Kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) har i flera intervjuer fått berätta om de myndighetsöverskridande metoderna. Och statsminister Stefan Löfven lyfte själv fram framgångarna efter ett studiebesök i staden.
Förut kunde vi räkna med att det blev bråk om vi skulle omhänderta någon av de kriminella
Södertälje lyfts ofta fram som ett exempel där samhället lyckats knäcka den organiserade brottsligheten, här under ett besök av statsminister Stefan Löfven. Trots framgångsrika insatser så är arbetsvardagen fortsatt tuff för poliser verksamma i kommunen. Foto: Sören Andersson / TT
Men på polisområdesnivå är det fortsatt tufft: I Nationella operativa avdelningens återkommande rapport om utvecklingen i landets utsatta områden 2019 noterades en negativ utveckling för områdena Fornhöjden och Hovsjö.
– När jag började här var det flera områden som vi inte kunde åka in ensamma in i, utan vi behövde alltid vara två bilar. Förut kunde vi räkna med att det blev bråk om vi skulle omhänderta någon av de kriminella. Polarna kom till undsättning och försökte stoppa oss. Så är det inte riktigt längre, även om det tuffa klimatet fortfarande är kvar, säger Jimmy.
2011 skrev flera medier om hur någon skjutit in mot poliskontoret i stadsdelen Ronna. 2018 återupprepades proceduren i Hovsjö. Ingen av dem eller attacken mot polisstationen på Nygatan 2005 har lett till fällande dom.
Hur känns det att riskera att möta dem som skjutit mot er och kommit undan?
– Jag tänker inte på det, åtminstone inte på det sättet, säger Jimmy.
Poliskontor beskjutna på nytt
För bortom rubrikerna finns arbetsvardagen. Att arbeta i yttre tjänst är att lösa uppgiften man har för stunden. För Jimmys del är det helt andra situationer som gör sig påminda när han beskriver hotbilden i yrket. Under en demonstration i Kungsträdgården i Stockholm var polisen på plats för att hålla isär högerextremister och vänsterextremister. Då kastar någon en bengalisk eld i bröstet på Jimmy.
– Jag fick bengalen rakt i bröstet och kände hur det blev varmt i ansiktet innan den föll till marken. I efterhand har jag fått se film på sekvensen och det ser horribelt ut. Jag har ingen hjälm på mig och min uniform och skyddsväst blev svedd av bengalen. Så hade jag fått den i ansiktet, då hade jag inte kunnat stå upp, säger han.
Ett annat problem som vuxit är att polisen allt oftare hittar sprängmedel.
– Ibland vet vi inte vad det är. Exempelvis stöter vi på TAPT, ett slags sprängmedel som du blandar och låter torka hemma. När det är torrt kan det räcka med att du nuddar det för att det ska sprängas. Men det ser ut som amfetamin, så det har hänt att vi blandat ihop det och tagit in det som amfetamin.
Bor och verkar man i samma område finns dessutom alltid risken att bli igenkänd utanför tjänsten.
– Det var en känd kriminell som kom fram till mig och berättade hur mycket han hatade mig. Han berättade också att han varit på väg att nita mig när han sett mig ute på krogen. Jag hade inte sett honom, men när han sa vilken dag det handlade om förstod jag att det stämde. Då var det hans kompisar som stoppade honom, säger Jimmy.
Affe fyller i med ett annat möte:
– I samband med att krogarna stängdes uppstod en del gruff och jag var i brottningsmatch med en kille, men det inte så illa att han behövde anhållas. Dagen därpå stötte jag på honom under en fotbollsmatch. Han hälsade och jag tycker att det understryker vikten av hur vi ska agera: Tydligt och korrekt.
Plötsligt öppnas dörren till mötesrummet Braxen. Affe och Jimmy tittar förvånat på sin kollega. Kollegan ler brett:
– Är det lugnt här?
Affe skrattar till:
– Jo.
– Då säger jag att det var falsklarm.
Jimmy snurrar förläget på kontorsstolen, vars armstöd kommit åt överfallslarmet som finns monterat i husets alla rum. Kollegan lämnar rummet. Att rutinen fungerar påminner om varför den över huvud taget finns.
– Det har ju varit gånger då jag faktiskt haft på mig skyddsvästen på väg hem efter ett ingripande, säger Jimmy.
Ett filmklipp från en polis kroppskamera i Göteborgsförorten Angered blev riksnyhet i september. I sekvensen grips en man misstänkt för ett trafikbrott. Medan den ena polisen sätter på honom handbojor närmar sig flera av mannens vänner. De omringar poliserna, ropar och viftar med armarna.
Den hotfulla mannens agerande fångas av polisens kroppskamera. Foto: Polisen/TV4.
Den stående polisen har dragit sin batong och ber männen att backa. I stället närmar sig en av männen än mer hotfullt och skriker:
– Stoppa undan den fucking batongen annars kör jag upp den i dig!
Polismannen tar undan batongen. Männen hörsammar inte ordern om att backa. I stället står dem bara någon meter ifrån poliserna och den gripne mannen. Situationen är hotfull och lugnar ned sig först när polisen fått förstärkning.
– Jag är förvånad över att folk blir förvånade, säger Affe och fortsätter:
– Det där är i alla fall ingenting nytt för oss, tvärtom är det en situation som jag tror att många poliser känner igen sig i.
Jag är förvånad över att folk blir förvånade
Jimmy nickar. Och minns vad som gått igenom huvudet på honom när han suttit i samma sits.
– Man hamnar i en väldigt svår situation att värja sig i. Även om man vet att kollegorna är nära och på väg, så känns det som en evighet innan de är det. För det man har att välja på är att släppa personen eller ta fajten som innebär en stor risk att bli nedslagen i och med underläget.
Att Jimmy är kvar i yttre tjänst efter 15 år hör inte till normen inom polisen. För under hans år som polis har andelen i yttre tjänst krympt. I ett PM upprättat på rikspolischefens kansli, som Arbetsvärlden tagit del av, framgår det att 10 200 poliser arbetade i yttre uniformerad tjänst år 1999. I fjol uppgick antalet till 7 200. Även med hänsyn till föräldraledigheter och annan frånvaro, är trenden negativ, vilket Polistidningen rapporterat om. Detta trots att populationen vuxit och den grovt organiserade brottsligheten fått ett starkare fäste.
Trots politikens ambitioner om fler poliser i yttre tjänst har antalet minskat. Foto: Skärmdump/Rikspolischefens kansli.
Att Jimmy har fortsatt arbeta i områden som beskrivs som särskilt utsatta tror han hänger ihop med sin bakgrund. Förutom sin tid för Svenska utlandsstyrkan i krigets Bosnien, har han både krogvakt och flera år som taxiförare på sitt cv.
– Att köra taxi, särskilt om nätter, innebär att du måste bedöma alla sorters människor. Man kör allt ifrån höjdaren i affärsvärlden till pundaren längst ner och måste lära sig en hel del om hur man faktiskt pratar med människor som kan vara påverkade.
Med erfarenheterna och studierna från polishögskolan blev det en hanterbar övergång till skarpt läge med allt ifrån döda barn till hotfulla situationer i några av landets mest utsatta områden.
– Man är överlag väldigt förberedd från skolan. Men att dra på sig uniformen för första gången och se samhällets baksida kan vara en riktig käftsmäll, säger Jimmy.
Affe nickar och lyfter fram hur konfrontationer vid ingripanden mot kriminella grupperingar kan slå fel:
– Vi möter extrema situationer där en del människor är väldigt aggressiva, råa och skriker ”hora” mot oss. En naturlig reaktionen kan då vara att man drar aspen (batongen reds. anm.), för man har fått lära sig på skolan att folk ska backa om man gör det. Men här kan det få motsatt effekt, vilket man lär sig när man är ute, säger Affe och fortsätter:
– Vi vill äga situationen, men det kräver ofta erfarenhet från svåra situationer och gärna lokalkännedom för att nå dit.
En annan handlar om vad som händer efter en traumatisk eller hotfull situation.
– Den psykiska biten kan man nog inte förbereda sig inför – du möter väldigt mycket död som polis, säger Jimmy.
Han ser en tydlig förändring under sina drygt 16 år som polis i yttre tjänst: rutinerna för att följa upp en potentiellt traumatisk upplevelse har förbättrats. Och synen på psykisk ohälsa har blivit mer tillåtande inom kåren.
– Du märker av fysiska skador – jag har själv ett par små ärr från ingripanden och situationer – men det som är det mest farliga är den psykologiska biten. Här är jag väldigt glad över att det blivit öppnare och att det inte längre uppfattas som fel att prata med företagshälsovården. Som erfaren polis är det också mitt ansvar att försöka sprida den öppenheten till nya och yngre kollegor. För du måste tömma ryggsäcken då och då.
Själv satt han härom dagen kvar i sex timmar efter avslutat pass för att vara delaktig i avlastningssamtalen som följde på en insats i Hovsjö. Det var inte hot från den organiserade brottsligheten som låg bakom samtalen. Utan Södertäljepolisen hade svarat på larmet om en bilolycka. En tvåårig flicka hade blivit påkörd på en lågfartsväg i ett radhusområde. Barnet fördes med ambulanshelikopter till sjukhus. Fyra dagar senare kom beskedet: Flickans liv hade inte gått att rädda.