I början av året basunerade Saco ut hur organisationen växte och närmade sig 1 miljon medlemmar. Den organiserar nu 940 000 när studerande och pensionärer ingår i siffran. TCO svarade några dagar senare med sin bruttosiffra på något över 1,2 miljoner.
Frågan är om det äntligen kan vara dags för en enda centralorganisation på tjänstemannasidan när de två blir alltmer lika. TCO-förbunden organiserar allt fler akademiker i sina medlemsled, medan Saco får allt fler medlemmar vars akademiska utbildning inte kan sägas vara exklusiv utan snarare den normala utbildningsnivån.
– Jag tror inte frågan om vem som är störst spelar särskilt stor roll, säger Sture Nordh, som lett både Vision och TCO.
Jag undrar vad Saco-förbunden skulle säga om att ha Unionen i en stor centralorganisation
Den tidigare TCO-ordföranden har länge förespråkat en sammanslagning och verkade i den riktningen under sina tolv år i centralorganisationen.
– Helt centralt för alla fackliga organisationer är rekrytering och organisationsgrad. Därefter kommer hur vi samverkar med varandra för att nå bästa resultat i förhandlingar och gentemot politiken.
TCO och Saco har närmat sig varandra och har sedan över 25 år ett samarbetsavtal, som bland annat har lett till att Saco släppts in i Världsfacket och Europafacket. Tillsammans med LO har TCO och Saco också ett gemensamt kontor i Bryssel för bevakning av EU-frågor.
Saco möter nu samma löneproblem som TCO
Både Sture Nordh och professor Anders Kjellberg vid Lunds universitet, som i många år följt hur organisationerna utvecklats, tar upp hur gränsytan mellan TCO och Saco blir alltmer otydlig. Sacos jättekliv mot miljonen medlemmar beror på Lärarförbundets övergång från TCO vid årsskiftet, vilket alla vet.
LO har flest yrkesaktiva medlemmar
LO har alltid intagit förstaplatsen om man ser till de yrkesaktiva medlemmarna, de som ger den fackliga styrkan genom att de kan delta i stridsåtgärder.
– LO hade drygt 80 000 fler medlemmar än TCO innan Lärarförbundet gick över till Saco. TCO har inte varit i närheten av LO om man ser till de yrkesaktiva, säger professor Anders Kjellberg, Lunds universitet, som i många år följt hur organisationerna utvecklats.
När pensionärer och studerande inte tas med i beräkningarna har LO 40 procent av landets organiserade arbetstagare, medan TCO och Saco slåss om de flesta resterande yrkesaktiva.
Efter årsskiftet har TCO 32 procent av gruppen och Saco 24 procent. Den akademiska centralorganisationen har tagit in 5 procentenheter på sin systerorganisation.
Med Lärarförbundets 230 000 medlemmar inom sitt hägn har Saco fått ett förbund som ännu mer driver på utvecklingen mot en organisation som hyser allt fler arbetstagare med ordinära anställningsvillkor. Med två lärarförbund som organiserar lärare från förskola till gymnasium får Saco känna ännu mer på de löneproblem som TCO-förbund brottas med, men även den spännvidd i löner som finns i vertikala fackförbund.
Förutom en likartad utbildningsnivå bland medlemmarna kan detta vara en kraft som driver på mot sammanslagning.
– Saco blir mer och mer som en vanlig fackförening. Man kan inte längre hävda att vi är väldigt exklusiva när utbildningsskillnaderna mellan TCO och Saco är mindre och när Saco växer och väldigt stora medlemsgrupper behöver relativlöneförändringar, som till exempel lärarna, säger Sture Nordh.
Akademikerklassen inte längre vad den en gång var
Professor Anders Kjellberg håller med om beskrivningen. När det två lärarförbunden har lyckats med sin sammanslagning, som är målet för dem, kommer Saco ha ett förbund som skulle kunna beskrivas som ”yrkesvertikalt”.
Dessutom har Saco i medlemsledet förbundet SRAT, som Kjellberg liknar vid en ”general union”, en slags allmän fackförening, eftersom det samlar ihop en mängd olika yrkesgrupper i olika medlemsföreningar.
Därtill organiserar ett flertal av Sacos yrkesförbund många professioner inom sina väggar. Orsaken är universitetsutbildningarnas förändringar.
Logiken bakom detta finns i att det är lite finare att vara med i Saco
– Man kan inte längre ha ett förbund för varje yrke, eftersom massor av nya akademiska yrken har tillkommit och andra upphöjts till högskolenivå som förskollärarna, säger Anders Kjellberg.
Likheterna driver på i en riktning mot sammanslagning av Saco och TCO, konstaterar Kjellberg men ser också stora svårigheter som pekar åt andra hållet och ytterligare många års väntan för dem som vill se en gemensam centralorganisation.
Fler förbund kan lämna TCO för Saco
Även om Saco närmar sig TCO storleksmässigt kan just den ständiga tillväxten leda till ett minskat intresse från akademikerna. Ett kanske större problem är emellertid de vertikala TCO-förbunden, som är motsatsen till yrkesförbund.
Dessutom skulle vertikalen och jätten Unionen dominera i en gemensam centralorganisation.
– Jag undrar vad Saco-förbunden skulle säga om att ha Unionen i en stor centralorganisation. Det har nära 600 000 yrkesaktiva medlemmar och är nästan lika stort som Saco när det gäller aktiva medlemmar, säger professor Kjellberg.
Om Anders Kjellberg tippar är det mer sannolikt med fler förbundsövergångar från TCO till Saco än en sammanslagning, även om några sådana inte är på gång.
Inte heller Sture Nordh spår några snabba förändringar i strukturen på centralorganisationer. Han understryker att den fackliga historien spelar mycket större roll än vad vi vanligtvis tror. Det är en viktig orsak till att strukturer är så svåra att förändra.
– Ja, det handlar om hur vi arbetar, vilka rötter vi har och våra grundläggande värderingar. TCO-förbunden har aldrig uppfattat sig som exklusiva på det sätt som Saco-förbunden gör, säger han.
För mycket ”vanligt folk” inom TCO
Genom åren har flera förbund gått över från TCO till Saco. Ett exempel är när landet fick en enhetlig karriärväg för officerare. De båda underofficersförbunden i TCO slog då samman sina påsar och därefter gick det nya förbundet samman med officerarna i Saco och valde till sist akademikerna som sin centralorganisation.
Det är en liknande väg som Lärarförbundet valt när det sökt sig in i Saco för att förenas med Lärarnas riksförbund.
– Logiken bakom detta finns i att det är lite finare att vara med i Saco. Det är väldigt mycket svårare att få över Saco-förbund till TCO än det motsatta.
Saco är otroligt tungt offentligdominerat, vilket inte är problemfritt för organisationen och kommer säkerligen också påverka den fackliga politiken
Sanningen är att en rörelse i motsatt riktning aldrig har skett. Kanske beror det på bilden i akademikerkretsar av ett TCO med alldeles för mycket ”vanligt folk” bland medlemmarna. En förändring av den inställningen måste få ta tid, enligt Nordh.
Han tror emellertid på framväxten av ett förändrat synsätt. Sacos lönerörelser kommer i framtiden att likna de som TCO-förbunden driver, inte minst sedan ett nytt och större lärarförbund bildats.
IF Metall och Unionen kan rita om kartan
En annan förändring är den stora dominansen av offentlig sektor i Saco, som nu organiserar alla behöriga lärare inklusive högskolor och universitet. Därutöver finns i Saco bland annat Sveriges Läkarförbund och SSR, som organiserar socionomer.
– Saco är otroligt tungt offentligdominerat, vilket inte är problemfritt för organisationen och kommer säkerligen också påverka den fackliga politiken. Då blir Saco en mer vanlig organisation, säger Sture Nordh.
Organiseringen av arbetstagare har ständigt förändrats. Den som tittar bakåt i historien ser åtskilliga förbund som idag är minnen blott. Inte ens centralorganisationerna har varit desamma i alla tider. Saco hette en gång i tiden SACO/SR, vilket skvallrade om de två byggklossar i organisationen. DACO och TCO bildade TCO.
Om inte TCO och Saco mäktar med en sammanslagning trots sina stora likheter i medlemsleden kan möjligen IF Metall och Unionen hinna före och rita om den fackliga kartan. Även i idén till denna sammanslagning ligger logiken i allt större likheter mellan medlemmarna i de två organisationerna.
Just detta tog IF Metalls ordförande Marie Nilsson fasta på när hon 2017 tillträdde och på förbundskongressen ruskade om ombuden ordentligt i sitt introduktionstal.
Diffus gräns mellan arbetare och tjänstemän
Teknikutvecklingen gör att gränsen mellan arbetare och tjänstemän suddas ut på många arbetsplatser, konstaterade hon och frågade sig hur länge till det var rimligt med två fackföreningar. Alternativet var principen ”en arbetsplats, ett fack”.
– Tanken bygger mycket på min egen erfarenhet när jag jobbade ute i industrin. På många av våra arbetsplatser har tjänstemannajobb och arbetarjobb närmat sig varandra mer och mer. Det sker särskilt när man automatiserar i digitaliseringens spår.
Vi krokar arm när vi inleder riksavtalsförhandlingarna. Det är det detta vi vill förstärka även på lokal nivå
Utvecklingen leder till allt fler diskussioner om gränsdragningar när de olika arbetsuppgifterna flyter in i varandra och skillnaden mellan arbetare och tjänsteman blir mindre uppenbar. En sammanslagen organisation skulle förenkla en hel del, enligt Marie Nilsson.
– Jag stack ut hakan lite grand och var visionär. Jag vet att inte alla i vår organisation tar emot detta med utsträckta armar. Medlemmarna har en stark identitet som industriarbetare och är yrkesstolta. En del medlemmar blev ganska arga på talet, medan andra tyckte det var en helt rätt väg att gå.
Då, 2017, såg Marie Nilsson en förändring inom 10 till 20 år. Nu har redan fem år förflutit sedan talet och inget steg mot sammanslagning har tagits.
– Även om jag behåller idén som ett framtida scenario ligger ett tätare samarbete på lokal nivå närmare i tiden.
Samarbete inom industrin kan leda till förändringar
I Facken inom industrin samverkar IF Metall med de två LO-förbunden Livs och GS-facket, men också tätt med Unionen och Sverige Ingenjörer.
– Vi krokar arm när vi inleder riksavtalsförhandlingarna. Det är det detta vi vill förstärka även på lokal nivå.
Kanske kan erfarenheter från 25 år med samarbete i facken inom industrin ändå vara bränslet i en förändring av organisationsstrukturen.
– Det är ganska naturligt att man kan tänka sig en familjebildning med de man samverkar med och de man lär känna på djupet. Ibland delar vi inte samma lösningar på olika problem, men vi ser samma problem, och våra medlemmar finns på samma arbetsplatser. Vi har en väldig stor gemenskap med dem.
Marie Nilsson nämner också en annan möjlighet. Hon kan tänka sig att bilda ett stort industriförbund tillsammans med GS-facket, Livs och Pappers.
– Sedan ser jag ett annat spår som ligger närmare till hands. Vi bildar ett stort industriförbund på arbetarsidan av IF Metall, GS, Livs och Pappers, alltså de förbund som organiserar industrin. Jag tror att det skulle vara en styrka, men det är lätt för mig att säga som tillhör det stora dominerande förbundet.
– Om man ska spekulera skulle den vägen kanske vara enklare och en mer traditionell process. Den ligger mer nära till hands för våra medlemmar och våra förtroendevalda där ute.
Marie Nilsson nämner att IF Metall isåfall måste vara ödmjuka mot de mindre förbunden, som har en stark identitet att fortsätta vara egna förbund.
Ett sådant förbund skulle vara en styrka inom LO, enligt Nilsson. För medlemmar och förtroendevalda kan ett samgående i arbetarleden vara en enklare process.
LO-förbundens kopplingar till S är ett hinder
Vid ett samgående med Unionen är däremot pusselbitarna mer olika, eftersom Unionen organiserar tjänstemän i både handeln och servicesektorn vid sidan av industrin. Ytterligare ett hinder är LO-förbundens bindningar till Socialdemokraterna. Den traditionella uppbyggnaden av arbetarrörelsen i en facklig och en politisk gren skulle få sig en knäck om ett förbund lämnar LO.
– Ja, det är en viktig pusselbit i vårt sätt att verka, men detta skulle inte vara helt avgörande för om vi skulle avstå från en sådan sammanslagning, utan man måste väga fördelar mot nackdelar.
På många av våra arbetsplatser har tjänstemannajobb och arbetarjobb närmat sig varandra mer och mer
Utvecklingen av organisationerna sker inte linjärt, konstaterar Nilsson. Plötsligt sker en stor förändring därför att tiden är mogen för den. Ibland går utvecklingen fortare än väntat, ibland tar den mycket lång tid.
– Vi är en folkrörelse och medlemsstyrd organisation, vilket innebär att man måste ha med sig hela gänget på en förändring. För oss är ett sådant arbete mycket långsiktigt. Men om någon skulle våga gå före och göra detta är det kanske vi i IF Metall, för vi brukar ha mod att göra saker som utmanar.