Egentligen gillar vi ju öppenhet i Sverige. SOM-institutets undersökningar visar att svenskarna långsiktigt blir allt mer öppna för invandring. Allt mindre fördomsfulla. Och att vi egentligen är mer oroliga för främlingsfientlighet.
Men så samtidigt:
I Danmark har Folketinget börja skilja på ”danskar” och medborgare från ”ickevästliga länder”. I Ungern vill man låsa in asylsökande. Och i Sverige har vi vår alldeles egen nya hetsrunda kring hijaben, den muslimska sjalen. Våra stängda gränser har öppnat upp för en kulturell backlash mot mångfald.
Vi vill en sak: ha ett öppet samhälle. Men vi gör något annat: stänger gränserna och skyller upplevda orättvisor på islam.
Samtidigt på ekonomins område:
Förra veckans Sverigerapport från OECD hyllade ekonomisk jämlikhet. Både OECD och IMF har kommit att älska jämlikhet. Det ger helt enkelt bättre förutsättningar för tillväxt. Och säg den svenska regering som inte hyllar ökad jämlikhet. Vi har helt enkelt unisont som samhälle börjat digga jämlikhet.
Och så samtidigt:
Ojämlikheten fortsätter att öka. Förslagen om sänkta lägstalöner vill aldrig ta slut. Vi har låtit socialförsäkringarna stå stilla och håller tillbaka lönerna.
Det finns en psykologisk teori som går ut på att det är skillnaden mellan vår självbild och våra upplevelser som avgör vår psykiska hälsa. Om våra handlingar inte stämmer överens med dem vi upplever oss vara, kan det leda till en neuros, eller i värsta fall en psykos.
En kollektiv psykos låter ju som en rätt träffande beskrivning av världens utveckling. Vad skulle psykologen givit oss för råd? ”Lägg om dina rutiner, testa att en liten stund varje dag planera beslut som kan förväntas leda till resultat som överensstämmer med dina ideal. Känns det bra? Öka dosen.”