”Vi genomför inte politiska strejker, men tycker att trygg omställning är viktigt.” Det har varit fackens försvar. Det kan låta som ett goddag yxskaft-svar. Men det är det faktiskt inte.
Trygg omställning är helt avgörande för klimatet. Det är därför världsfackets slagord för klimatarbetet är just ”just transition”, rättvis omställning.
Det finns en anledning till att Sverige och Norden, som brukar vara bäst i klassen på att kombinera trygghet, jämlikhet, facklig anslutningsgrad och innovation, också är bäst i klassen när det kommer till klimatarbete.
För när klimatomställningen sätter igång på allvar (håll tummarna). Då lär det bli blodigt.
Helt grundläggande för klimatet är att fossila bränslen prisas ut. Företag som inte klarar att parera höjda fossilpriser kommer att slås ut. Anställda med kort utbildning har förmodligen svårast att utbilda om sig. Företagskonkurser kan slå extra hårt mot glesbefolkade områden.
Det snackas mycket om att digitalisering och AI ska förändra arbetsmarknaden i snabbare takt än dagens långsamma produktivitetsutveckling. Det är möjligt att det blir så i framtiden. Men klimatomställningen skiljer sig på det sättet att den inte är en förhoppning. Den är livsavgörande.
I ett läge när till exempel Frankrike tycks ta intryck av vår skandinaviska modell, så går Centerpartiet och Liberalerna i spetsen för en fransk /kontinental inriktning.
”Rädda människor, inte jobb” har varit en effektiv politik. Hög a-kassa, en aktiv arbetsförmedling och branschvisa omställningsorganisationer styrda av autonoma parter och relativt billiga och flexibla uppsägningar har gjort att Sverige kunnat ställa om snabbt. Och ligga i framkant i världsekonomin.
Modellen skulle vara en bra bas även för klimatomställningen.
Därför är det extremt oroande att den här modellen nu bryts sönder. I ett läge när till exempel Frankrike tycks ta intryck av vår skandinaviska modell, så går Centerpartiet och Liberalerna i spetsen för en fransk /kontinental inriktning. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken skärs ned och koncentreras till tätbefolkade regioner. Företagen ska visserligen få avskeda vem de vill. Men kostnaderna både för utbildning och för avskedandet ökar som kompensation. Det här skapar en onödig tröghet i näringslivsomvandlingen.
Istället för att folk går vidare med hög a-kassa till studier och nya jobb, lär kraven komma på typiskt europeiska lösningar som interna utbildningar och förflyttningar och på sänkta löner i kristider (med statlig kompensation för att för att rädda konjunkturen).
Vi börjar då rädda jobben och de tröga företagen, istället för människorna. Och klimatet. Ett system för existerande företag, istället för framtiden.
Var är de politiska kraven på kraftigt ökad koldioxidbeskattning, på investeringar i infrastruktur och forskning?
Jag ska ge en känga till facken också: var är de sammanhållna klimatpolitiska programmen? Var är de politiska kraven på kraftigt ökad koldioxidbeskattning, på investeringar i infrastruktur och forskning? På gradvisa förbud av fossil energi som kan skapa långsiktiga spelregler?
Men det helt grundläggande är ändå omställningen. Utslagningen kommer vara tuff och ojämnt fördelad. Och människor kommer att behöva räddas. Inte gamla jobb. Därför är fackföreningsrörelsen helt avgörande för lösningen på klimatkrisen.