Den senaste tiden har frågan om att pappor ska ta större del av föräldraledigheten lyfts av flera aktörer, som TCO, Försäkringskassan och Delegationen för jämställdhet i arbetslivet. Nyligen beslutade också regeringen att det blir en tredje öronmärkt månad för vardera föräldern. Det är utmärkt. Med ett jämnare uttag av föräldraledigheten skulle:
– pappor få bättre relation till sina barn
– mammor inte riskera att halka efter i karriären
– pappor ta ut fler vab-dagar
– många familjer faktiskt få bättre ekonomi (tack vare kollektivavtalets föräldralön samt jämställdhetsbonusen)
Vad kan det då vara som gör att bara runt 15 procent av föräldrapar delar lika på föräldraledigheten? Mycket handlar säkert om värderingar och normer. Män kan få för sig att de är helt oundgängliga på jobbet, kvinnor kan uppleva att de ses som dåliga mammor om de är föräldralediga kortare tid.
”Med dagens förändringstakt kommer det enligt TCO att ta över 50 år till innan pappor tar ut hälften av dagarna.”
Men jag tror faktiskt att politiken kan göra skillnad och att det är en bättre lösning än att vänta på en långsam värderingsförändring. För det går så långsamt, på de 41 år som gått sedan pappor fick möjlighet att vara föräldralediga har deras andel av ledigheten gått från noll till runt en fjärdedel. Med dagens förändringstakt kommer det enligt TCO att ta över 50 år till innan pappor tar ut hälften av dagarna. Och införandet av såväl den första som den andra öronmärkta månaden ledde båda till stora ökningar av mäns föräldraledighet – ytterligare månader borde ha samma effekt.
Kanske borde därför ännu fler dagar vara reserverade. JA-delegationens nyligen lagda förslag med fem öronmärkta månader per förälder och fyra att fördela fritt känns som en bra variant som fortfarande ger utrymme för flexibilitet.
Vissa av dem som inte vill ha fler öronmärkta dagar pekar på att nästan var femte pappa inte tar ut någon föräldraledighet alls under barnets två första år. Om de fortfarande skulle avstå när de reserverade månaderna blir ännu fler kanske det skulle drabba deras barn, som skulle behöva börja förskolan i väldigt tidig ålder. Och det vore ju förstås trist, men jag tänker att det för många säkert kan vara enklare att vara frånvarande från jobbet i fem månader än två då det borde vara enklare att få en vikarie, om det råkar vara där skon klämmer.
”Det är väl jättebra att politiken skickar en signal om att båda föräldrarna självklart ska ta ansvar.”
Det känns märkligt när exempelvis Centerpartiet skriver ”För oss är det viktigt att båda föräldrarna får möjlighet att vara lediga med sina barn”. Samtidigt är partiet emot en tredje öronmärkt månad, som helt uppenbart ökar möjligheten för pappor att vara lediga. Det är väl jättebra att politiken skickar en signal om att båda föräldrarna självklart ska ta ansvar – så kan en god norm formas.