Världen och Sverige har gått in i en djup kris med massarbetslöshet, skenande statsskulder och negativ tillväxt.
Men den första juni kommer vi i Sverige istället att fokusera på frågan: hur kan vi göra det billigare att säga upp löntagare. Då presenteras den Las-utredning som två liberala partier, Centern krävt och Liberalerna, omfamnat.
Utredningens direktiv är speciellt. Här framkommer inget egentligt problem. Istället formuleras en tes om att ifall det blev billigare att anställa så skulle fler människor som stod långt från arbetsmarknaden, få jobb: ”Om kostnaderna vid uppsägningar är höga och oförutsägbara kan det leda till att företag inte vågar anställa, vilket särskilt riskerar att drabba personer som står längre ifrån arbetsmarknaden.”
I ett internationellt perspektiv är den här svenska ”liberala” idén om att ökad otrygghet på arbetsmarknaden skulle vara något eftersträvansvärt, en udda utveckling.
Många arbetsmarknadsexperter skulle nog istället vara överens om att otryggare anställningar och undantag från turordningsreglerna marginellt skulle gynna yngre personer som redan står nära arbetsmarknaden. Äldre anställda skulle däremot missgynnas. På köpet skulle vi riskera den anställningstrygghet som gör svenska löntagare både produktiva och lojala med sina arbetsgivare, i en internationell jämförelse.
I ett internationellt perspektiv är den här svenska ”liberala” idén om att ökad otrygghet på arbetsmarknaden skulle vara något eftersträvansvärt, en udda utveckling. I det internationella forskarsamhället har kritiken växt mot den politik som undergrävt fackens inflytande och ökat företagens vinster till nivåer som kraftigt rubbat inkomstfördelningen. ”Vi kanske borde lyssnat mer på facken”, kommenterade OECD:s utredare deras rapport som hyllade kollektivavtal, när jag talade med honom i höstas. En omsvängning som heter duga från industriländernas ekonomiska samarbetsorganisation.
I en värld där löntagare tryckts tillbaka, bland annat genom nerskurna trygghetssystem vilket slagit mot låglöneyrken, så lånar idag de rikaste ut pengar till de fattigastes konsumtion. Resultatet är att osäkerheten växer, företagen låter bli att investera, räntorna sjunker och priserna på redan existerande tillgångar som fastigheter trissas upp, vilket driver på ojämlikheten än mer och skapar finanskriser som slår över i den reala ekonomin. Och så snurrar det runt i en omöjlig spiral.
Europeiska politiker från höger till vänster fruktar det missnöje som den här utvecklingen skapat. Nu formerar de sig över blockgränserna för det sociala Europa och nu senast för europeiska minimilöner. I desperata försök att jämna ut klyftorna i ett Europa där facken länge tryckts tillbaka.
Det stora missnöje som skapat Sverigedemokraterna och nu håller på att trycka ut liberalismen ur riksdagen, verkar märkligt bortblåst i partiernas medvetanden.
Såhär sa några liberala ledare när EU:s sociala pelare, 20 principer för bättre arbetsvillkor, undertecknades 2017 (något som de svenska Liberalerna stödde): Belgiens dåvarande premiärminister Charles Michel (idag Europeiska rådets ordförande) menade att ”sociala trygghetssystem och jobbskapande går hand i hand”. Nederländernas premiärminister Mark Rutte ansåg att pelaren skulle innebära fler jobb i Europa. Sloveniens premiärminister Miro Cerar uttryckte det såhär: ”Ökad konkurrenskraft ska inte ske på bekostnad av arbetskraften, orättvis konkurrens och arbetares rättigheter, vi kan vara konkurrenskraftiga baserat på produktivitet och kunskap”. Det tycks finnas utrymme för en mer socialt sinnad liberalism i Europa. Kanske även i Sverige där liberalen Olle Wästberg nyligen dömt ut las-utredningen i Dagens arbete.
För Centern och Liberalerna tycks denna utveckling ännu inte ha sjunkit in. Det stora missnöje som skapat Sverigedemokraterna och nu håller på att trycka ut liberalismen ur riksdagen, verkar märkligt bortblåst i partiernas medvetanden.
Men om företagen får lägre kostnader, så får ju fler människor jobb. Och då ökar jämlikheten, upprepar svenska liberaler. Problemet är att väldigt lite tycks tala för att det förhåller sig så där ute i den verkliga världen. Det säger både de ekonomiska modeller som talar om ytterst marginella effekter på sysselsättningen av ökad otrygghet och lägre löner. Och framförallt de senaste trettio årens internationella kräftgång, låga tillväxt och ökande instabilitet. Skulle verkligen ökade vinster återinvesteras i verksamheten, kan man undra med det i bakhuvudet.
Covidkrisen har ytterligare spätt på oron för ekonomin och höjt värdet av fackmedlemskap och fungerande trygghetssystem för många. Trycket på trygghet på arbetsmarknaden har ökat.Ett samhälle där vi vågar höja vår röst på arbetsplatsen och påpeka missförhållanden, där löntagarna kan organisera sig och ta del av vinsterna som produceras, ett sådant samhälle borde gynna liberalism, öppenhet och experimentlusta.
Ett samhälle där facken trycks tillbaka och ojämlikheten ökar okontrollerat, ja där tycks vi ha facit på vilka idéer som gynnas. Det är nog i alla fall många europeiska liberaler övertygade om vid det här laget.
Det är dags att tänka om även för svenska liberaler. Utredningens förslag om fler undantag från turordningen och sämre skydd för uppsägningar kommer inte att lösa de verkliga problem som Sverige står inför.