Senast i veckan på ett seminarium på SNS ställdes en bekymrad fråga om Sveriges svaga BNP-utveckling per invånare. Hur kan en sådan här myt få fäste, trots att den är fel?
I korthet handlade det hela om att ekonomiprofessor John Hassler ofta påpekat att Sverige har en låg historisk tillväxtnivå (helt korrekt). Men när IMF i höstas publicerade en, som det senare visade sig felaktig, prognos över BNP per capita där Sverige var sämst i klassen, plockade John Hassler upp den som förstärkning av sin tes i en krönika i Realtid, och i ett samtal i Kvartal, vilket spreds till Expressens ledarsida. Siffran omskrevs också av Svenskt Näringslivs sajt Ekonomifakta, liksom av ekonomen Tino Sanandaji på Breakit/Kvartal. Den spreds sedan vidare främst inom den högerpopulistiska miljön.
Tesen går ju nämligen väl att förena med att det skulle vara Sveriges relativt stora invandring som var skälet till vår fattigdom (något som till exempel John Hassler starkt tillbakavisar). Sverige skulle då ha ett ekonomiskt förfall som gick att skylla på invandringen.
Det var sedermera Metros Viralgranskaren som redde ut att IMF:s siffror var felaktiga. Trots felet menade dock John Hassler att ”tar vi ett genomsnitt över tio-femton år ser det inte särskilt bra ut för Sverige”.
Ett påstående som framstår som märkligt när man tittar på data. Om vi jämför med utvecklingen i EU19 eller i G7 tycks Sverige klara sig genomsnittligt, eller strax över genomsnittet, på tio-femton års sikt. Dramatiken är hursomhelst frånvarande. Trots en proportionellt större invandring till Sverige.
Källa OECD. USD, konstanta priser, 2010 PPP.
I sin senaste lönerapport tittar Medlingsinstitutet på frågan genom att skapa index av länder baserat på Sveriges närmsta handelspartners.
I ett sådant konkurrensperspektiv går det riktigt bra för Sverige
En sådan jämförelse visar att Sverige utklassar ett vägt genomsnitt av våra närmsta konkurrentländer inom EU (Tyskland, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Italien, Finland, Danmark, Österrike). Sedan tidigt 2000-tal har vi dragit ifrån de här länderna med som sämst 2,5 och som bäst 9 procent per år i real BNP per capita.
Medlingsinstitutets lönerapport 2018 visar att Sveriges BNP per capita utvecklas bättre än konkurrenternas.
Det allra bästa året för Sverige, när vi krossar våra handelsnära EU-länder med nio procent, är 2016, året då vi just tagit emot en stor grupp invandrare.
Om vi däremot tittar på en större grupp jämförbara OECD-länder är vi inte fullt lika överlägsna (förutom EU-länderna ovan även Storbritannien, USA, Kanada, Norge, Japan). Där ligger vi ganska jämsides ända till 2014 då vi börjar dra ifrån med en starkare utveckling här i Sverige.
Man kan förstås ha invändningar mot sådana här jämförelser. Flera länder kan ha gått bättre än Sverige. Och i det stora hela går det ju för Sverige ungefär lika som för jämförbara länder. Men indexen, som viktar ländernas betydelse efter storleken på vår handel med dem, är skapade för att kunna jämföra svensk konkurrenskraft. De ger en alltså en avvägd bild av Sverige jämfört med dem vi handlar med. I ett sådant konkurrensperspektiv går det riktigt bra för Sverige.
Ekonomiprofessor John Hassler har alltså helt rätt i att Sverige har en historiskt låg utveckling av vår BNP. Men så är det i hela västvärlden. Om vi ska börja leta orsaker till den här utvecklingen, vilket vi självklart ska göra, måste vi börja i rätt ände. Det verkar inte handla om Sverige, utan om hela västvärlden.
Att högerpopulistiska krafter ska ta till sig den bilden är kanske att hoppas för mycket, men bland ekonomer och på SNS borde den väl åtminstone sätta sig?