Äntligen vänder det! Det lockades man nästan att tro när en av de som tydligast förespråkat sänkta lägstalöner som ett recept mot arbetslöshet, nationalekonomen Per Skedinger, plötsligt verkade svänga i en debattartikel i SvD. Det fanns inga starka vetenskapliga bevis. I stället tydde det mesta på obetydliga effekter av sänkta lägstalöner, menade Skedinger.
Det var ett nytt, ödmjukt tonläge.
Men redan i dag kunde man läsa en ny debattartikel i SvD, denna gång av bland andra ekonomen Lars Calmfors. Ett inlägg inför avtalsrörelsen 2017 i samarbete med Entreprenörskapsforum: ”Svenska modellen klarar inte integrationen”
Återigen framförs sänkta lägstalöner som ett recept, denna gång på integrationen (förr brukade det ju handla om ungdomsarbetslösheten, om ni minns). Calmfors – som har förespråkat sänkta lägstalöner i 25 års tid, genom hög- såväl som lågkonjunkturer – skulle naturligtvis inte heller hävda att sänkta lägstalöner ger särskilt många fler jobb totalt. Däremot antas de ändra sammansättningen av de som har, och inte har jobb. Detta anses vara ett värde i sig. Calmfors föreslår helt nya typer av låglönejobb – oklart vilken typ av jobb, men de ska visst passa invandrare särskilt bra.
Inför stundande avtalsrörelse skriver Calmfors: ”De senaste årens stora flyktinginvandring (…) innebär att vi inte kan förlita oss på den traditionella svenska arbetsmarknadsmodellen”.”Det innebär plågsamma krav på omtänkande på den fackliga sidan”.
Om facken inte går med på sänkta lägstalöner, så måste den svenska arbetsmarknadsmodellen alltså ersättas med något annat, om invandrare ska få jobb. Det är ganska radikala politiska ställningstaganden.
Annars innehåller artikeln gamla kända argument för sänkta lägstalöner: den svenska skolan blir sämre vilket sänker produktiviteten, alltså måste lönerna ner. Människor, och i synnerhet invandrare tycks det, är obildningsbara, därför borde subventionerade anställningar egentligen permanentas för att bli rättvisa för arbetsgivaren. Och sänks inte lönerna så väntar svartjobb istället.
Den akademiska debatten vände möjligen just en smula. Den politiska gjorde det knappast.