Allt oftare läser vi om skolor på mindre orter som får lägga ner när elevunderlaget minskar. En ny friskola har öppnat och eleverna räcker inte till för två skolor. Kvarvarande elever får plats på de allt större skolorna på centralorten. Ibland med protester från föräldrarna på centralorten som reaktion. Exempelvis Sundsvall har lagt ner skolor och Örnsköldsvik planerar detsamma.
Om den här situationen, och om svårigheten för kommunala skolor att planera sin budget, har rektor Linnea Lindquist skrivit en bok. På vardagar är hon rektor på Hammarkulleskolan i Göteborg. På kvällar och helger läser hon kommunbudgetar och twittrar om dem. Nu har hon sammanställt sina fynd i boken ”En negativ spiral”.
I Sverige finns sju skolor där andelen föräldrar med eftergymnasial utbildning är lägre än 30 procent. Samtliga är kommunala.
Den negativa spiralen drabbar kommunala skolor som får konkurrens av friskolor, på senare tid ofta Engelska skolan. Kommunala skolor dräneras dels på barnen till välutbildade föräldrar, dels på skolpengen.
Eftersom klasserna ofta inte kan slås ihop, blir kostnaderna för lärare desamma. Kostnader för lokaler, gympasal, slöjdsal osv finns också kvar. Resultatet blir nedskärningar i elevhälsa, fritidspersonal och elevassistenter. Uppstår det underskott i budget så måste lika mycket (i förhållande till antalet elever) betalas ut till friskolorna, enligt reglerna.
John Bauer-skolorna som lade ner för flera år sedan, driver till exempel fortfarande en process för att få ut den här ersättningen. Underskotten ökar och kommunernas ekonomi ansträngs.
Gynnar då inte kommunernas olika kompensation till socioekonomiskt svaga elever kommunala skolor? Enligt Linnea Lindquist påverkar de endast på marginalen och upphäver inte den ogynnsamma dynamiken.
Kommunala skolor har också svårt att planera budget eftersom skolpengen försvinner snabbt när eleven lämnar och nya elever närsomhelst kan dyka upp i stora antal när en friskola lägger ner. Friskolor kan enklare planera strömmen av elever genom sina kösystem, menar Linnea Lindquist.
Så ser villkoren ut för de skolor som på DN Debatt kallas ”dåliga skolor” av Gunnar Hökmark, moderat knuten till pr-byrån Kreab, vars grundare startade Kunskapsskolan.
Flera kommuner röstar igenom neddragningarna med öppna ögon om konsekvenserna.
Samtidigt skär kommunerna ner på skolan. Enligt Linnea Lindquist planerar 98 procent av kommunerna i år att inte fullt ut kompensera skolorna för kostnadsökningar. Pengar är förstås inte det enda som avgör skolans kvalitet. Men flera kommuner röstar igenom neddragningarna med öppna ögon om konsekvenserna. I Upplands Väsby står i kommunens delårsrapport att ”Det ges inte förutsättningar gällande resurstilldelning för verksamhetens genomförande enligt skolväsendets nationella styrdokument.”
Kommunerna väljer alltså att strunta i skolans nationellt fastställda uppdrag. Pengarna räcker inte, bedömer man.
I kommun efter kommun slår nedskärningarna igenom. I Vännäs som skär 4 miljoner, tre lärartjänster, i år, skriver man såhär: ”Vi har idag inte tillräckligt goda resultat i Vännäs kommun och det är utifrån våra förutsättningar alldeles för många elever som inte når gymnasiebehörighet. (. . .) En minskning av antalet lärare på våra skolor drabbar till större delen socioekonomiskt utsatta barn och familjer”.
Vinstdrivna skolor sparar istället på kostnader genom större klasser (i Stockholm i genomsnitt 29 elever per klass jämfört med kommunala skolors 25 elever) och lägre utbildade lärare, samt lockar elever med färre behov, till exempel genom språkprofil.
Samtidigt accelererar segregationen.
Långtidsutredningen 2019 fann att hälften av elevernas meritvärde härrör från familjebakgrunden. I en studie med data som sträcker sig till 2009, fann IFAU att arton procent av den ökande skolsegregationen mellan 1993 och 2009 berodde på skolvalet. (Samtidigt kan skolvalet driva på boendesegregationen.)
När Skolvärlden granskade segregationen 2019 fann man dock en extrem segregation beroende på ursprungsland, något som IFAU inte mäter lika detaljerat. Samtidigt fortsätter nyanlända att fylla de kommunala skolorna. Och välutbildade föräldrars barn att fylla friskolorna.
Linnea Lindquist noterar att av de 20 skolor i Göteborg som har lägst andel nyanlända elever, är 18 friskolor. I Malmö finns sju skolor där andelen föräldrar med eftergymnasial utbildning är lägre än 30 procent. Samtliga är kommunala. IFAU-rapporten skulle sannolikt behöva uppdateras för att skildra den genomsegregerade verklighet som är svensk skola i dag. Och som förstärks av finansieringssystemet. Den ”negativa spiral” som Linnea Lindquist skildrar.
Skollagens paragrafer om en kompensatorisk och likvärdig skola i hela landet, fortsätter att eka tomt.