Massutbrottet av covid-19 på slakteriet Tönnies i Tyskland beskriver på ett övertydligt sätt hur dåliga arbetsvillkor och fattigdom bidrar till virusspridningen.
Inte nog med att slakteriers lokaler tycks optimala för virusspridning (I USA ska utbrott på 181 slakterier smittat 14 000 människor). På Tönnies bodde dessutom arbetarna, ofta rumäner och bulgarer som arbetade på ackord, tio personer i en trerummare. Hos slakteriets underleverantörer har dåliga arbetsvillkor och löner gått hand i hand med usel inkvartering. Tysklands arbetsmarknadsminister har hårt kritiserat ägaren, miljardären Clemens Tönnies, och uttryckt att han har ”noll förtroende” för företaget, efter att över 1500 av de 7000 i personalen smittats.
Vad facken befarat tycks besannas med data.
Även när viruset nådde oss i Sverige mötte det ett samhälle med underliggande problem: En arbetsmarknad bestående av timvikarier, underleverantörer och bemanningsföretag som pressar löner. En nedbantad sjukvård och äldrevård samt regionala styren med just-in-time-filosofi. En djupt dysfunktionell bostadsmarknad. Otillräcklig arbetslöshetsförsäkring. Och en politik som tycks oförmögen att lyfta blicken över marknadiseringsdogmen.
I Sverige nås vi av nyheten att timanställningar och bemanningsanställningar hänger ihop med spridning av viruset på äldreboenden. Vad facken befarat tycks besannas med data.
Med timanställningar, visstidsanställningar, ofrivilliga deltider och underleverantörer följer låga löner. Var tredje inom handeln har till exempel inte råd att vara hemma om man är sjuk, enligt en undersökning av Handelsanställdas förbund. Lönen är på gränsen. Addera en karensdag på det och risken att missa uppdrag framöver och du har en cocktail för virusspridning.
När många svensksomalier i Järva insjuknade i covid nämndes trångboddhet som en faktor. Naturligtvis går den hand i hand med låga löner. Men också med en havererad bostadspolitik som oproportionerligt gynnat storstädernas rikaste hushåll. Med trångboddhet som resultat.
Åtminstone i Stockholmsregionen tycks vi också ha en vård som fungerar helt olika beroende på om du frågar personalen eller politikerna. Enligt politikerna har kapaciteten på intensiven skalats upp så att prioriteringarna ser likadana ut som före krisen. Det håller inte personalen med om. Vi kan konstatera att skyddsutrustningslagren som skulle räckt i tre månader, räckte i fyra dagar.
Aktieägare lärde sig att såväl banker som större företag aldrig kommer tillåtas gå omkull som effekt av en kris.
Lärde vi oss något av krisen 2008? Aktieägare lärde sig att såväl banker som större företag aldrig kommer tillåtas gå omkull som effekt av en kris. Börsfesten kan fortsätta, vilket korar Sveriges rikaste procent till storvinnare. Skattesystemet är genom jobbskatteavdraget omlagt så att privat sparande (i till exempel fastigheter) hos den övre medelklassen mitt i livet gynnas, och offentlig konsumtion på barn och äldre minskas. Viruset har satt bristerna i äldrevården i blixtbelysning. Likaså har bidrag och försäkringar till dem med de sämst betalda jobben, minskat. Det vill säga de som befolkar våra utsatta områden. De som drabbas oproportionerligt av smittan.
Kampen mot corona skulle också kunna vara en kamp mot de här underliggande problemen i vårt samhälle. Vi har ett val. Vi kan välja att lyssna på dem inom vården som med fara för sitt eget liv, vårdat våra släktingar och kanske hållit upp mobilen för att en anhörig ska få ta avsked. Vi kan ta vara på flygpersonalen som snabbutbildad sig inom vården och nu matar och ledsagar patienter, tar hand om hygien och möter människor som är i slutfasen av sina liv. Eller ge taxichaufförerna som kört covidtest drägliga villkor. Vi kan se till att Sveriges inlånade löntagare får bättre villkor än de tyska gästarbetarna på slakteriet i Rheda-Wiedenbrück.
Alternativet till att visa solidaritet är ett bräckligare samhälle. Kanske kan vi låta den lärdomen stanna kvar, när smittan ger vika.