Nytt seminarium om invandringens kostnader. Den här gången på SNS och med Europafokus. Frågorna: Hur ska EU-länderna fördela bördan? Borde länder kanske kunna betala sig ur att ta emot flyktingar? Hur ska vi få slut på gränskontrollerna? Problem, kostnader och mer problem.
Och så plötsligt en höjd blick och lite perspektiv: Europa har alltid varit en invandrarkontinent och invandringen är inte exceptionellt stor idag. För en ekonom är det svårt att tala om en kris. Jämför med till exempel finanskrisen som verkligen innebar en kostnad i termer av förlorad tillväxt.
För att gå från närande till tärande behöver man tjäna cirka 25 000 i månaden.
Den som levererar den här uppenbara men ändå idag snudd på kontroversiella uppfattningen är professorn i statsvetenskap Joakim Palme, ordförande i Delegationen för migrationsstudier, Delmi.
Ekonomer håller i stort sett med om den här bilden. Forskaren Joakim Ruist, som även brukar refereras till av invandringsfientliga medier, uppskattar den långsiktiga kostnaden för flyktinginvandringen till 40 miljarder om året, alltså en procent av BNP. Då är migrationsmottagningen och till och med brottslighet inräknad.
40 miljarder per år är inte småpotatis. Det kan du anställa 60 000 sjuksköterskor för. Men det kan för att sättas i perspektiv jämföras med jobbskatteavdraget som kostar statskassan 100 miljarder per år. Det kan du anställa 150 000 grundutbildade sjuksköterskor för – en fördubbling av dagens antal.
Och resultatet 40 miljarder beror till tre fjärdedelar på att flyktingar har för låga löner i förhållande till andra. För att gå från närande till tärande behöver man tjäna cirka 25 000 i månaden. Det innebär att även vårdbiträden, städare, personliga assistenter och barnskötare är en kostnad för samhället. För att inte tala om alla lågavlönade kvinnor som jobbar deltid.
Ja, då blir invandringen istället en vinstaffär med ungefär en procent av BNP.
Om man i stället skulle räkna så att Sverige har samma arbetsmarknad oavsett om vi har invandring eller inte. Det vill säga att vi även utan invandring skulle ha samma andel taxichaufförer, städare och bagare i ekonomin, eller för den delen domare och officerare. Vilket ju förefaller högst rimligt. Ja, då blir invandringen istället en vinstaffär med ungefär en procent av BNP. Vi skulle alltså ha betalt 40 procent av jobbskatteavdraget med invandring.
Trots en långvarig högkonjunktur, när integrationen går snabbare och de flesta nya jobben går till utlandsfödda, så tycks många svenskar ändå leva med uppfattningen att flyktinginvandringen innebär en kostnad så stor att den håller på att ödelägga landet.
Naturligtvis kan saker och ting alltid ändras radikalt i framtiden. Men om vi antar att utvecklingen tuffar på som de senaste 20 åren (vilket Joakim Ruist gör), så klarar vi oss riktigt bra.
Att dagens flyktinginvandring utgör en kostnad som hotar välfärden är helt enkelt fel. Fråga nästan vilken ekonom som helst.
Istället för att fortsätta fokusera på vilka som är VI och vad som skiljer OSS åt från andra, så är vägen framåt därför, med Joakim Palmes ord, att i stället fokusera på hur vi kan leva tillsammans.