Omställningsstudiestödet är en fantastisk möjlighet för Sverige att få hela arbetskraften att utbilda sig för framtidens jobb. 40 000 personer per år som kan ta utvecklingssprång inom sina yrken eller helt byta bana, ofta med 80 procent av lönen i behåll. Världsunikt och ett kvitto på Sveriges ställning som världsmästare på omställning.
Arbetsvärlden rapporterade tidigt om att det var först till kvarn som gällde för den som ville ha del av stödet. Många anammade rådet och 20 000 personer anmälde sig till första rundan. Då visade det sig att CSN endast planerat att hantera 5300 ansökningar. Det senaste myndigheten kommunicerade var fyra beviljade ansökningar. 4 av 40 000! – snacka om att det bidde en tumme.
Det här är riktigt klantigt hanterat.
Självklart är de inte klara med jobbet att fylla 10 000 platser som systemet har plats för under 2023. Men det är oroväckande om CSN gör alltför snäva bedömningar eftersom det är ont om finansiering just nu.
Och tid tar det. Med en handläggningstid på 10-12 veckor så kommer många tvingas kasta sig ut i nya utbildningar utan att ha en aning om ifall de får det finansiella stödet. Väldigt många kommer också tvingas tacka nej till utbildningar man kommit in på, på grund av den finansiella osäkerheten. Då får man komma tillbaka till arbetsplatsen. Men vad händer med vikarien som tagits in? Det här är riktigt klantigt hanterat.
Som lök på laxen har regeringen och SD först i Tidöavtalet och sedan med arbetsmarknadsminister Johan Pehrson signalerat att man behöver ”skruva” i systemet. Fokuset hamnar mer och mer på bristyrken. Och allt mindre på idén att du ska gå en utbildning för att ”stärka din ställning” på arbetsmarknaden − själva grundtanken med reformen.
Fack och arbetsgivare har hoppats och trott att parternas avtal ska följas. Häromdagen vädrade dock fackförbundet Akavia sin oro: omställningsstudiestödet finns till för att stärka individen och ge kompetensutveckling, omvandla det inte till en arbetsmarknadsåtgärd, var akademikerfackets uppmaning. Det är bara att instämma.