Det var inte en av sommarens viktigare nyheter, den försvann nästan obemärkt mellan ett hotande kärnvapenkrig på koreanska halvön och tusentals fackelbärande nazister som marscherade genom Charlottesville. Det var nyheten att Kristdemokraterna hoppade av försvarsförhandlingarna eftersom de inte var ”konstruktiva” – som partiledaren Ebba Busch Thor uttryckte det vid en presskonferens. Bara en vecka senare slöt C, M och regeringen en ny försvarsuppgörelse.
Varför hoppade KD av förhandlingarna precis innan ett genombrott? Var det helt enkelt så att partiet inte var nöjt med uppgörelsen? Eller fanns det en annan anledning?
Syftet kan knappast ha varit att lägga fram seriösa politiska förslag som KD tror haft en chans att gå igenom i riksdagen
Sedan Ebba Bush Thor tog över partiledarposten har utspel som dessa snarare blivit regel. Partiet har gjort det mesta för att framställa sig som kompromisslöst och tufft. Det var KD som fällde
Decemberöverenskommelsen, som gång på gång hotat med att fälla regeringen och återkommande lanserat spektakulära politiska förslag.
Ett litet urval; fotboja på asylsökande, utvisa asylsökande för lindriga brott, kemisk sterilisering av sexförbrytare, inför skoluniform på ”problemskolor”. Syftet kan knappast ha varit att lägga fram seriösa politiska förslag som KD tror haft en chans att gå igenom i riksdagen då flera av förslagen även kraftigt förkastats av allianskollegorna. Det har handlat på PR – eller signalpolitik som det kallas i politiksammanhang.
KD:s utveckling förvånar dock ingen som följt Ebba Busch Thors karriär och den unga generation politiker hon representerar.
För ett par år sedan skrev jag en bok om dessa politiker, ”Broilers – De nya makthavarna och det samhälle som formade dem”.
I boken försökte jag och min medförfattare Michaela Möller svara på två frågor, dels varför Sverige i snitt hade världens yngsta politiska ledare (tre partiledare födda på 1980-talet) – och dels om dessa politiker hade något gemensamt.
Svaret på dessa frågor visade sig till stor del vara detsamma: internet. Eller snarare sociala medier.
Fram till ganska nyligen var den politiska karriärstegen tydlig och hierarkisk. Blivande politiker skolades i ungdomsförbund där de fortfarande i 30-årsåldern kunde betraktas som ”ynglingar”. Någonstans runt fyrtio gjorde man inträde i riksdagen. Det viktigaste för att kunna klättra inom partiet var att bygga upp ett internt stöd. Något som krävde politisk pragmatism, förhandling och kompetens att sluta allianser även med meningsmotståndare. Först när man stadigt hade etablerat sig inom partiet kunde man föra sin politik utåt.
Sociala medier gav en ung generation politiker möjligheten att helt enkelt runda den gamla hierarkin – och ta sig direkt till toppen.
Det var en ordning som fungerade väl när partierna var breda folkrörelser – och ungdomsförbunden samlade tiotusentals medlemmar.
Under de senaste decennierna har ungdomsförbunden krympt till spillror av sitt forna jag – samtidigt som moderpartierna förvandlats från folkrörelser till slimmade PR-organisationer.
Sociala medier gav en ung generation politiker möjligheten att helt enkelt runda den gamla hierarkin – och ta sig direkt till toppen. De gjorde helt enkelt tvärtom mot tidigare. Istället för att bygga stöd internt vände de sig utåt och byggde en politisk profil i nya och gamla medier – som i sin tur vann dem stöd i partiet.
I striden om partiledarposten besegrade Gustav Fridolin, Ebba Busch Thor och Annie Lööf med enkelhet långt mer erfarna partikollegor som hade gått den gamla långa vägen. De unga politikerna ansågs inte stå för en bättre politik eller vara tydligare – men de betraktades som ”modernare”. De ”nådde fram” som det kallades. Det ansågs viktigare att en partiledare fungerade framför kameran än vid förhandlingsbordet. Kommunikation gick före politiskt hantverk.
DÖ formades av den gamla skolans politiker – men den sköts i sank av de nya.
Dagens unga politiker är inte, tvärtemot vad man ibland kan tro, mer ideologiska. De är bara skolade i ett nytt politiskt landskap där konflikt alltid slår samarbete. Decemberöverenskommelsen formades av den gamla skolans politiker – men den sköts i sank av de nya.
Reformer, politiskt hantverk och samförståndslösningar? Boring!