Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Vi borde ha lärt oss efter Utøya MS Thorbjørn på väg till Utøya i Tyrilfjorden. Foto: Tore Meek / NTB scanpix / TT

Krönika Vi borde ha lärt oss efter Utøya

Krönika Fiendebilden som drev Anders Behring Breivik har rört sig från det politiska samtalets periferi mot mainstream i västerländsk politik. Högerpopulistiska partier och rörelser har spelat en avgörande roll för denna förflyttning, skriver Ali Esbati.
20 maj 2019

Den lilla färjan MS Thorbjørn är egentligen byggd som en enkel militär landstigningsbåt för den svenska flottan på 50-talet. Sedan drygt 20 år har den dock främst fraktat förväntansfulla ungdomar över Tyrilfjorden till politiska sommaraktiviteter. Själv åkte jag den bland annat en regnig förmiddag den 22 juli 2011. Senare på eftermiddagen skulle en Anders Behring Breivik åka ut med samma färja, för att snart mörda 69 personer, huvudsakligen tonåringar.

Foto: Vegard Wivestad Grøtt / NTB scanpix / TT

Nu kliver jag åter på MS Thorbjörn för den korta överfarten. Det blåser kyligt. Stugan med öns namn i rött ser välkomnande ut som den gjort i decennier.

Uppe på backen har ett nytt auditorium byggts. Platsen där jag satt när det jag inledningsvis trodde var smällare började låta, ”Kafébygget”, har byggts om till en smakfull, ljus och vacker byggnad för elevbesök och demokratiworkshops. Men delar av det gamla huset är bevarade inuti det nya. Jag ställer mig på platsen där jag höll föredrag om nedskärningarna i det svenska socialförsäkringssystemet. På väggarna syns kulhål. På golvet torkade blommor och fotografier på barn som aldrig blir vuxna.

Foto: Vilhelm Stokstad / TT

 

Jag är inbjuden till en konferens av norska Antirasistisk senter, för att tala under rubriken ”Vad har vi lärt oss och vad behöver vi ännu lära?”.

Breiviks terrordåd var genuint politiskt. Stommen i det manifest i vilken han motiverar sitt mördande, består av ideologiska texter skrivna av fixstjärnor i en aktiv, gränsöverskridande, islamofobisk miljö. Här framträder en världsbild där Muslimen som föreställning är antitesen till ett lika föreställt Väst. Muslimens ”kultur” är enhetlig, essentiell – en del av dennes väsen – och oföränderlig (såvida inte hen blir en konvertit som energiskt och återkommande fördömer och inverterar sin bakgrund och alla i den). Muslimen är ute efter att ta över – det må vara genom finurlig infiltration eller blott genom att föröka sig hejdlöst (och för detta erhålla barnbidrag). Det råder därmed ett krigstillstånd. Och i krig vet man ju vilka som är de farligaste, mest föraktliga: förrädarna! De som släpper in, förmänskligar och bistår fienden.

Politiker, journalister, akademiker. Vekhjärtade kvinnor och sluga ”kulturmarxister”.

På väg tillbaka till Sverige ger glädjen över att ha sett Utøya leva igen vika för en mörk oro

Den logiska slutsatsen av denna världsbild är uppenbar. Kriget kräver offer. Fienden måste inhägnas, avväpnas, fördrivas. Förrädarna straffas.

Att abonnera på denna omvärldsanalys gör inte i sig någon till massmördare. Men det sänker trösklar. För att hata på nätet, för att filtrera nyheter, för att börja se ned på grannen, för att göra kafferasten på jobbet svårare för några av kollegorna, för att acceptera deportationer. Och vidare, långt, långt vidare, beroende på utgångsläge och personlig disposition.

Minnesmärke på Utøya. Foto: Jon Olav Nesvold / NTB scanpix / TT

 

Vi kunde ha lärt oss förstå detta bättre efter Utøya-terrorn. Och många gjorde det. Men det måste erkännas att starka krafter utlöstes för att hålla sådana insikter på avstånd. Och lyckades rätt väl. Märkligt är det inte. Den ovan beskrivna fiendebilden har snarare rört sig från det politiska samtalets periferi mot mainstream i västerländsk politik. Högerpopulistiska partier och rörelser har spelat en avgörande roll för denna förflyttning. Efterkrigstidens politiska landskap har ritats om.

På väg tillbaka till Sverige ger glädjen över att ha sett Utøya leva igen vika för en mörk oro. Vårt land har i hög hastighet ”normaliserats” in i den högerpopulistiska kantringen.

Att den konspiratoriska idén om ”folkutbyte” dyker upp som tankefigur i spalterna

Ge akt på återkommande ”debatter” där snart sagt varje faktiskt eller inbillat samhällsproblem kopplas till invandring. Notera hur också växande delar av den etablerade högern misstänkliggör humanism och medmänsklighet som förrädiskt ”godhetsposerande”. Lägg märke till att stockreaktionära regimer i Ungern och Polen börjar ursäktas för att sedan hyllas av samma höger. Att den konspiratoriska idén om ”folkutbyte” dyker upp som tankefigur i spalterna. Att varje försök att ifrågasätta bortskrapandet av den historiskt upparbetade anständighet som ger ett mått av skydd mot hunsning och förföljelse av utsatta samhällsgrupper, havererar i besvärjelser om ”yttrandefrihet” – gärna från samma krafter som vill rensa det offentliga rummet från synliga minoriteter och lägga ned public service.

News

Inte blir luften lättare att andas, om man minns att vi också i Sverige har haft dödliga, ideologiskt drivna rasistiska terrordåd. Massmordet på skolan Kronan i Trollhättan 2015. Peter Mangs serie av mord och mordförsök innan dess. Och det samhälleliga misslyckandet med att bearbeta dessa dåd som de politiska terrorhandlingar de var.

Någonstans i magtrakten finns en flyktimpuls som gör sig påmind. Men där finns också en insikt som spritter i kroppen: att man i bästa fall kan springa från enstaka galningar, men knappast gömma sig för ett helt samhälle. Därför är det samhället som måste förändras, i gemenskap och kamp.

20 maj 2019
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

News
De viktigaste nyheterna en gång i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.