Mina medförfattare och jag visar i en artikel att könskvotering stärker kompetensen bland män. Mediokra män tycks mer sannolika att lämna sina positioner när kvotering införs. I en annan artikel visar vi att kvotering ökar sannolikheten för kvinnligt ledarskap. Båda artiklarna har publicerats i topprankade vetenskapliga tidskrifter inom nationalekonomi respektive statsvetenskap.
För att föra ut forskningsresultaten till en svensk publik gav vi ut en rapport på SNS. I rapporten förklarades forskningsmetoden redan på framsidan: vi studerar Socialdemokraternas kvotering Varannan damernas i början av 90-talet, en kvotering som innebar att partiet införde en procedur där kvinnliga och manliga namn varvades på valsedlarna.
När kvoteringen infördes ökade sannolikheten för att en kvinna skulle hamna som översta namn på listan i de kommuner som fick in fler kvinnor på listorna, jämfört med sannolikheten att hamna som toppnamn i andra kommuner som redan hade fler kvinnor på listan. Vissa kommuner hade ju redan 50—50 på sina valsedlar innan Varannan damernas medan andra var längre ifrån. (Varje kommunalt (S)-parti kunde välja att sätta en man eller en kvinna som lokalpolitisk ledare, alltså överst på listan, och därefter starta varvningen.)
På Svenska Dagbladets ledarsida blev jag och mina medförfattare uthängda med namn som ”intellektuellt ohederliga” forskare ”så att det förslår”.
Den positiva effekten på kvinnligt ledarskap är viktig, eftersom den tillbakavisar farhågan att könskvotering skulle kunna motverka sitt eget syfte: fler kvinnor genom könskvotering kommer inte till priset av sämre inflytande.
På Svenska Dagbladets ledarsida blev jag och mina medförfattare uthängda med namn som ”intellektuellt ohederliga” forskare ”så att det förslår”. Skribenten hävdade att vi i studien om kvinnligt ledarskap mätte ledarskap som andelen kvinnor på valsedeln (och inte med förstanamnen). Vi var därför ohederliga som påstod att varvningen av valsedeln innebar mer kvinnligt ledarskap.
Till min förvåning vägrade tidningens redaktörer att korrigera detta uppenbara sakfel och personangrepp. Att hitta på en ny utfallsvariabel och sedan kalla forskare för ohederliga på basis av denna påhittade metod var inga konstigheter. Motivering från skribenten var att ledarsidan driver debatt för att motverka kvotering. Men som forskare är det naturligtvis omöjligt att delta i debatt där motparten siktar in sig på forskarens viktigaste tillgång – den akademiska hederligheten – på basis av påhittade studier.
Vi behöver forskare som vågar ta sig an också kontroversiella ämnen och som deltar i det offentliga samtalet.
Anmälan av ledaren till Pressombudsmannen för sakfel och ärekränkning gav ytterligare insikter om att forska om ett ”kontroversiellt” ämne. Beslutet, till tidningens fördel, inleddes med motiveringen att ”som verksamma inom ett politiskt laddat ämne som kvotering får ni tåla att er forskning granskas och ifrågasätts”.
Att kritiken byggde på en fabricerad metod ansågs vara en ”tolkning” av metoden (!), något som visar på det dåliga skydd som forskare har. Att skyddet mot personangrepp i medier är avhängigt forskningsområdet tycker jag är skandal. Vi behöver forskare som vågar ta sig an också kontroversiella ämnen och som deltar i det offentliga samtalet. Granskande media behövs också, men de får väl inte hitta på vad som helst?