Idag har de flesta glömt det. Men över jul- och nyårshelgerna 2009 fick vi en riktig köldknäpp. Samtidigt var en tredjedel av den svenska kärnkraften, av olika skäl, avställd. Det ledde till att elpriset under några enstaka timmar tjugodubblades.
Resultatet lät inte vänta på sig. Företrädare för elintensiv industri ropade plötsligt på planhushållning. Elföretag ansåg att Svenska kraftnät borde ”gå in och styra mer över elmarknaden”. Andra kommersiella aktörer (köpare av el får man misstänka) ansåg plötsligt att det borde sättas ett takpris för el. Och någon förvirrad forskare ansåg att den nordiska elbörsen, Nord Pool Spot, var en ”Kalle Anka-börs”.
Under rubriken ”Sverige släcks” meddelade Sveriges största kvällstidning att elen kan ta slut. Svenska kraftnäts förhandsinformation om att effektbalansen den 8 januari skulle kunna komma att bli ansträngd tolkades av tidningen som en varning för ”stora elavbrott”.
Den gången, för 11 år sedan, skrev jag som generaldirektör på Svenska kraftnät, tillsammans med mina GD-kollegor på Energimyndigheten och Energimarknadsinspektionen, en DN Debatt-artikel för att påpeka att det höga elpriset faktiskt visade att elmarknaden fungerade, inte motsatsen. Priser sätts efter relationen mellan tillgång och efterfrågan och elbörsens prissignaler nådde fram till viktiga konsumenter.
En gigantisk elförbrukare som Holmen med pappersbruk i både Hallstavik och Bråviken drog ner sin massa- och pappersproduktion med 10 procent när elpriset låg som högst. Ovako lät sin produktion vila under de mest kritiska timmarna. Därmed bidrog man till att återupprätta tillräckliga marginaler i systemet och pressade tillbaka priserna för kommande timmar.
Extrema priser under ett fåtal timmar är långsiktigt att föredra framför att hålla igång ett antal dyrbara reservkraftverk som sällan eller aldrig kommer till användning.
KD:s partiledare Ebba Busch protesterade på Facebook mot höga elpriser med en dammsugare. Mikael Odenberg (M) menar dock att ”pausad dammsugning” är att föredra framför reservkraftverk.
Givetvis är det till nackdel för industri och hushåll när elpriserna plötsligt ökar kraftigt. Samtidigt är extrema priser under ett fåtal timmar långsiktigt att föredra framför att hålla igång ett antal dyrbara reservkraftverk som sällan eller aldrig kommer till användning. Höga priser under en väldigt kort period innebär också att tvingande frånkopplingar av elförbrukare, som skulle innebära stora kostnader för industrin och stora olägenheter för hushållen, kan undvikas.
Det här var 11 (!) år sedan. Ändå låter debatten nu precis likadan, trots att Sveriges elöverskott idag är större och omvärldsförbindelserna mer utbyggda. Sammankopplingen av de nordiska elnäten – den nordiska elmarknaden – har varit en framgångssaga, som många på kontinenten betraktar med avund. Den har gjort det möjligt för oss att utnyttja våra samlade elproduktionsresurser mer effektivt, vilket har varit till gagn för både samhällsekonomi och miljö.
Sanningen är att inte ens fem kärnkraftsreaktorer i Ringhals skulle ha hjälpt Pågens.
Om varje land skulle bygga upp ett eget elöverskott skulle det bli en stor börda för samhällsekonomierna. Elhandeln över gränserna är därför nyckeln. Och det handlar verkligen om handel, det vill säga i varje stund sker både import och export. Över året blir det dock ett mycket stort exportöverskott och exportinkomster för Sveriges del. När vissa politiker plötsligt framställer import av el som ett misslyckande så har man därför inte förstått mycket av hur elmarknaden fungerar och hur den har gynnat oss.
Än mer fel blir det när man söker framställa enskilda industriers problem med att få tillgång till el som en ”elbrist”. Pågens i Malmö har varit ett slagträ i den debatten men problemet har varit lokala nätbegränsningar i Malmö-området. Sanningen är att inte ens fem kärnkraftsreaktorer i Ringhals skulle ha hjälpt Pågens.
Sverige är elektriskt ”obalanserat” i den meningen att vi har mycket elproduktion i norr och mycket konsumtion i syd. Det hjälper inte att regeringen genom medvetna exportansträngningar har lockat datacenters och batterifabriker att etablera sig i norra Sverige. Därmed har man bara minskat det överskott i norr som kan komma Sydsverige till gagn.
Däremot mötte jag flera, däribland en nuvarande minister, som sökte röster genom att mobilisera lokal opinion mot de nya kraftledningarna.
I stället borde politiken rimligen fokusera på att underlätta utbyggnaden av den ökade transmissionskapacitet genom Sverige som är nödvändig. Det har man aldrig gjort, utan verkligheten är en annan.
Som chef för Svenska kraftnät mötte jag många riksdagspolitiker men jag mötte aldrig någon som stöttade Svenska kraftnäts investeringsplaner i praktiken. Däremot mötte jag flera, däribland en nuvarande minister, som sökte röster genom att mobilisera lokal opinion mot de nya kraftledningarna. Och jag mötte en Elmarknadsinspektion som drog ut på koncessionsgivningen genom att ifrågasätta Svenska kraftnäts professionella bedömningar och nya kraftledningars samhällsekonomiska lönsamhet.
Det skulle vara välgörande om politiken och tillståndsmyndigheterna förhöll sig mer till verkligheten.