Språket är en bärande del av det politiska. Det är ett verktyg för att forma tanken, mana och mobilisera, blottlägga eller dölja sammanhang, söka och utöva makt.
Det politiska språket i en mer snäv mening – de fraser som framträdande politiker tyr sig till – beskylls gärna för att vara undvikande och halt. Det är inte sällan en orättvis anklagelse. När politiska företrädare inte ger exakt besked om siffror eller datum, eller säger att det pågår en process man inte vill föregripa, kan det förstås både verka och vara principlöst. Men det kan också bero på sådant som att man önskar ett förhandlingsutrymme för att få till faktiska resultat istället för att enbart paradera en åsikt, att man hellre söker stöd för en förändrad inriktning än ger sken av att politiska reformer endast är färdiga produkter med exakta mått som ska säljas in, att det finns reella demokratiska processer exempelvis i ett parti som kortsluts av färdiga utspel.
I ett medialt landskap där politik produktifieras, kan viss vaghet skapa lite andrum.
I ett medialt landskap där politik produktifieras, kan viss vaghet skapa lite andrum för sådana överväganden – som många medborgare, om de får reflektera lite, inte skulle vilja driva ut ur den politiska demokratins kropp. Ett särskilt ansvar att förhålla sig till detta bör finnas hos den politiska journalistiken, om den vill verka i medborgarnas tjänst.
När det politiska språket däremot används för att sprida dimridåer runt färdriktning och intentioner snarare än att hantera reell komplexitet, är det förstås särskilt viktigt att detta skärskådas. Det gäller särskilt sådant som inte går att hänga upp vid en enskild person eller ett specifikt beslut, utan är av mer systemisk karaktär.
Ett illustrativt exempel är kommunala budgetar för välfärdstjänster, och kommunikationen runt dem. En del av det svenska finanspolitiska ramverket, är ett lagstadgat krav på “balans”. Detta definieras uttryckligen som att “budgeten ska upprätthållas så att intäkterna överstiger kostnaderna”. Den balans som behöver råda mellan reala resurser – viktigast yrkeskunniga människor som ska utföra jobbet – och medborgarnas rättighetsbaserade krav på tjänster, upplöses i språket.
Den intresserade kan googla finansministerns namn tillsammans med uttrycket “följer noga”.
Detta innebär, som bland andra forskarna Niklas Altermark och Åsa Plesner konstaterar i ett PM från tankesmedjan Katalys, att själva “budgetprocessen är konstruerad på ett sätt som gör ekonomiska avvägningar och prioriteringar osynliga”. Och att det som följd av detta har “utvecklats en praxis att använda generella effektiviseringskrav på nämnderna”. “Effektivisering” innebär alltså press och nedskärningar – som nu “bara sker”, utan att de politiska vägvalen blir en synlig del av den demokratiska processen.
Det kommer alltid att finnas en politisk kamp om ordens valörer, om vart de ska peka och vilka associationer de ska väcka. Det problematiska är när denna belysande dragkamp snarare misstänkliggörs. Att det uppfattas som tendentiöst och suspekt att försöka gå bakom orden och se vad de inbegriper för processer som inte låter sig sammanfattas i hårdhetssignalerande utspel och personligt varumärkesbyggande.
En annan problematisk tendens i det politiska språket, är när makthavare är ideologiskt inriktade på – eller realpolitiskt har prioriterat – att undvika handling på viktiga områden, men instinktivt anar att ett sådant budskap inte “flyger”. Vi får då en klimatminister som mantra-likt talar om en “bred palett” av imaginära åtgärder som ersättning för handfast avskaffade faktiska klimatåtgärder.
Detta har även inspirerat andra ministrar.
Den intresserade kan även googla finansministerns namn tillsammans med uttrycket “följer noga”. Det visar sig att hon återkommande intagit denna utkikspost, när hon samtidigt låtit bli att agera, exempelvis för förbättrad konkurrens bland matjättarna, eller för att se till att avvärja djup kris inom sjukvården. (Det ska sägas att Elisabeth Svantesson även för tio år sedan, under sin korta tid som arbetsmarknadsminister, “noga följde” problem som hon inte avsåg att avhjälpa – då utförsäkringar från a-kassan) Detta har även inspirerat andra ministrar. Infrastrukturministerns svar på kaoset på E20 var att på sociala medier meddela att han följde detta noga.
Det som förenar dessa icke-ageranden, är att handling skulle ha krävt en grundläggande vilja att göra en strukturell analys (exempelvis av långvariga underinvesteringar i infrastruktur) och föreslå förändringar med systemeffekter (exempelvis en förändrad modell för statsbidragen till kommuner och regioner). Men den nuvarande regeringskoalitionens utgångspunkt är att sådant inte ska finnas högt upp på den politiska dagordningen. I detta hjälps de av att också tidigare regeringsbärande partier länge har rört sig i samma politiskt-språkliga vatten.
Det gör oss som samhälle mindre kapabla att föra in långsiktiga satsningar i de demokratiska processerna. Det bidrar till att beskära medborgarnas förväntningar på vilka frågor som överhuvudtaget kan diskuteras som politiska och lösas med gemensamma beslut. Att ta detta på allvar är att slå vakt om det demokratiska systemets funktionalitet och förtroende.