Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Stramare asylpolitik kan spä på slaveriet Slaveriliknande svartarbete pågår kring Möllevvången i Malmö. Restaurangen på bilden har inget med texten att göra. Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT

Krönika Stramare asylpolitik kan spä på slaveriet

Krönika Slaveriliknande svartarbete med hot, övergrepp och arrangerade äktenskap finns, inte bara som man kan tro i någon centralafrikansk gruva, utan runt Möllevången i Malmö. Ett inhumant asylsystem kommer att skapa ännu fler desperata människor, skriver Ali Esbati (V).
20 jan 2020

Strax efter nyår publicerade Kvällsposten/Expressen ett reportage som nog lämnade få läsare oberörda. Reportern Johanna Karlsson berättar där en historia om slaveriliknande svartarbete, arrangerade äktenskap, hot, övergrepp och misär. Inte i centralafrikansk gruvdrift eller utkanterna av någon ”failed state”, utan runt Möllevången i Malmö.

Att det förekommer sådan arbetslivskriminalitet i Sverige är tyvärr inget okänt. Ett betydande bidrag till situationen ges av de svenska reglerna för arbetskraftsinvandring, som drevs igenom av de borgerliga partierna plus Miljöpartiet 2008. Lagen är i princip en öppen invitation till exploatering av utländska arbetare, för den arbetsgivare som bestämt sig för att agera oseriöst. När jag idag hör en och annan ömhjärtad liberal eller miljöpartist förvånas över de förväntade effekterna, kommer jag osökt att tänka på ett av Jan Stenmarks verk; en entusiastisk man framför spegeln, och texten: ”Vem som helst kunde se att jag befann mig på gränsen till ett nervsammanbrott. Men jag var inte vem som helst”

Ett än mer restriktivt och inhumant asylsystem kommer att skapa fler desperata människor beredda att acceptera usla villkor i jakt på rätten till skydd eller familjeåterförening.

Mycket riktigt har vi genom åren sett fler arbetsköpare som satt i system att erbjuda plats i branscher där löner och villkor redan är pressade. När den som invandrat sedan befinner sig här, kan det visa sig att erbjudandet är förändrat till oigenkännlighet. Då står hen där, utan nätverk och förhandlingsposition, i arbetsköparens makt. Maktlösheten pekar fram mot en värld bortom lagar och avtal.

Men det är förstås inte möjligt att hänföra allt till en enstaka lag. I grunden handlar detta om en dynamik i varje kapitalistiskt system, därmed också det svenska. Varje form av strukturell utsatthet är som en trigger för kommersiella instinkter. Ju mer de konkreta livsvillkoren i samhället divergerar, desto mer kommer det att finnas ett utrymme – och en större acceptans – för skärpt exploatering av somliga. De facto-slaveriet inte är någon kapitalistisk ”systemkollaps”. Det är snarare ditåt arbetsvillkoren barkar när andra krafter som motverkar de systemiska gravitationskrafterna försvagas eller faller bort.

Visst går det att bekämpa de orimliga förhållanden som Johanna Karlssons reportage blottlägger. En ny lag om människoexploatering ger nu större juridiska möjligheter att bestraffa vissa av aktörerna. Under förra mandatperioden drevs det också igenom större samverkan mellan myndigheter – ofta är skatteflykt, arbetsmiljöbrott och människohandel sammanblandade i de här situationerna. Migrationsverket skärpte, efter lång tids avslöjanden och press, delvis sina rutiner vid beviljande av tillstånd.

Växande inkomstklyftor fostrar de övre skikten i att varje tjänst ska vara till salu.

Och det finns mycket mer som skulle behöva göras. Mer resurser till Arbetsmiljöverkets inspektioner och till regionala skyddsombud. En översyn av subventionerade anställningar för att hitta och följa upp missbruk. Och inte minst, ett omtag i regelverket för arbetskraftsinvandring, så att de utsatta ges mer makt och därmed blir en del av lösningen med att peka ut exploatörerna.

Samtidigt som det petas och fixas, finns dock starka krafter som driver i motsatt riktning. Ett än mer restriktivt och inhumant asylsystem kommer att skapa fler desperata människor beredda att acceptera usla villkor i jakt på rätten till skydd eller familjeåterförening. Växande inkomstklyftor fostrar de övre skikten i att varje tjänst ska vara till salu, medan de nedersta pressas till att erbjuda dessa i nedåtpressande konkurrens. Osäkra anställningsförhållande i utkanterna av den ”vita” arbetsmarknaden växelverkar med villkoren på den ”svarta”.

Det är knappast några myndigheter, tankesmedjor eller politiker som öppet omfamnar arbetslivskriminaliteten och misären som omgärdar den som något härligt och eftersträvansvärt. Men det är just sådana förhållanden som vi får utan pressen från en progressiv politik för jämlikhet och en stark, stridbar fackföreningsrörelse. Den som vill rädda och utveckla ”den svenska modellen”, måste sålunda vara beredd att gå till problemens rötter – alltså vara i ordets verkliga betydelse: radikal.

20 jan 2020
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan