Sedan ett antal år tillbaka har det varit en livaktig debatt om sjukförsäkringen, som handlat om allt från begränsning av fusk och besparingar i den statliga budgeten, till personliga berättelser om utförsäkring, fattigdom och förnedring. I det politiska samtalet har man framhållit att det är negativt att vara sjukskriven och positivt att arbeta som huvudsakliga orsaker till målet att sänka nyttjande av försäkringen till 9 dagar per försäkrad och år, även om statsfinansiella överväganden säkert spelat roll.
Jag har under de senaste 10 åren forskat en hel del omkring sjukförsäkringen och hur förmågan att arbeta bedöms av Försäkringskassan och domstolar. En slutsats är att inte endast juridiska förändringar utan också politiska målsättningar har haft stor betydelse för hur arbetsförmåga bedöms. Allt fler bedöms ha arbetsförmåga, och särskilt vid dag 180 när förmågan ska bedömas mot arbeten på arbetsmarknaden.
Det anses finnas jobb på arbetsmarknaden som är fysiskt lätta och omväxlande, som inte belastar olika kroppsdelar eller innehåller stress och press.
I beslut och domar hänvisas den som inte längre har förmåga att utföra sitt tidigare arbete till andra arbeten på arbetsmarknad. Och det anses finnas jobb på arbetsmarknaden som är fysiskt lätta och omväxlande, som inte belastar olika kroppsdelar eller innehåller stress och press. Arbeten som är av enklare karaktär och inte ställer krav på koncentrationsförmåga eller flexibilitet, och som dessutom möjliggör för den enskilde att ta pauser i arbetet.
Och visst finns den här typen av arbeten. Men det är i huvudsak arbeten som är särskilt anpassade till redan anställda som under en begränsad tid är i behov av omställning eller rehabilitering. De arbeten som är sökbara på arbetsmarknaden innehåller istället ofta krav på personliga egenskaper som exempelvis ”glad, pigg och alert”, kopplade till mångsidighet och anpassbarhet med sociala förmågor och fallenhet att hantera varierande arbetsuppgifter. Även vid så kallade enklare arbeten.
Bedömning av arbetsförmåga och tillämpning av sjukförsäkringen måste verklighetsförankras.
Den som idag har nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom riskerar att hamna i en klassisk ”mellan-stolarna-situation” i dagens tillämpning av sjukförsäkringen, det vill säga tillräcklig arbetsförmåga för att nekas sjukpenning, men inte tillräcklig förmåga för ett arbete på arbetsmarknaden. En utveckling som pågått under längre tid och som inte tycks avstanna trots nya regeringar eller ändrad politisk sammansättning i riksdagen.
En välfärdsstat, med en sjukförsäkring baserad på demokratiska rättigheter, måste emellertid också leverera det som kan förväntas. Utifrån det som faktiskt betalats in till sjukförsäkringssystemet genom olika skatter eller avgifter och den rättsliga reglering som utgör grunden för försäkringen får bedömningen av arbetsförmåga inte styras av kortsiktiga politiska och ekonomiska mål. Det riskerar att underminera trovärdigheten inte endast för det politiska systemet utan också de myndigheter som är satta att efterleva den rättsliga regleringen – inte minst i tider av paradisläckor, där högt uppsatta direktörer ifrågasätter både skattesystem och den egna nyttan av inbetalade skatter.
Bedömning av arbetsförmåga och tillämpning av sjukförsäkringen måste verklighetsförankras och hänsyn måste tas till människors faktiska förmåga att kunna försörja sig på arbetsmarknaden.