Sabunis bostadspolitik har inget med liberalism att göra Ekonomijournalisten Per Lindvall anser att Nyamko Sabunis uttalande att "alla som har ett jobb kan skaffa sig en bostad" är en lögn.

Krönika Sabunis bostadspolitik har inget med liberalism att göra

Krönika ”Liberalernas” högersväng in i det nya konservativa blocket fick sig ännu en förklaring med Nyamko Sabunis famösa uttalande om att ”alla som har ett jobb kan skaffa sig en bostad”. De flesta inser att detta är en lögn, skriver Per Lindvall, som frågar sig om detta är att betrakta som en klassisk eller konservativ lögn.
20 maj 2021

För den stora och väl inredda bakgården till de flesta konservativa idéer går ut på att slå vakt om sina väljargruppers privilegier. Med retoriska grepp som att ”alla som är beredda att jobba hårt så kan de få komma in i värmen” så kan idén om ”ståndscirkulationen” upprätthållas och samtidigt som denna cirkulation också kan minimeras.

Det är ingen ny tanke. Den konservativa italienska statistikern och sociologen Vilfredo Pareto omfamnade och skapade sådana tankar med sin ”elitteori”.

Pareto ansåg att sociala hierarkier var en nödvändighet för samhällets fortbestånd, men att denna elit behövde fyllas på med ett litet flöde dugligt blod för att upprätthållas.

Denna Pareto dog innan Mussolini kom till makten, men han har ändå beskrivits som den förste fascisten. Att samla och dela makten mellan hierarkier, som kyrkan, militären, staten och de stora företags- och egendomsägarna för samhällets bevarande är ju fascismens grundidé.

På en marknad där alla vill försvara värdet på den egna tillgången så vill man naturligtvis begränsa utbudet

Pareto var även känd för sina statistiska insikter, som har mycket stor bäring på dagens samhälle. Genom sina studier av jordägandet i Italien kom han fram till att det så långt tillbaka som det fanns uppgifter hade 20 procent av jordägarna ägt 80 procent av marken.

Detta är alltså är en uppenbart stabil fördelning, men den ger är ingen stark utvecklingskraft. De 20 procenten, ”eliten”, bevakar hellre sina egna privilegier än bidra till att lyfta övriga 80 procent ur sin misär.

Detta fenomen dyker upp lite här och i den ekonomiska världen. Det kallas paretofördelning, eller lite käckt ”80/20-regeln”. Gå in i vilken affär som helst och fråga hur omsättningen på varor ser ut. Det visar sig oftast att 20 procent av varorna står för 80 procent av omsättningen. ”Varför finns det inga klassiska bygghandlare, där sortimentet av skruv och annat är mycket brett?”, undrar någon.

Jo, för att företag som Byggmax kom på att vi ska bara sälja de 20 procent av varorna som har hög omsättning till lägre pris än de traditionella fackhandlarna. Det är av samma skäl som en avreglering av Systembolagets alkoholmonopol, med all säkerhet skulle leda till ett mycket smalare utbud och därmed sämre konkurrens.

Som en händelse börjar förmögenhetsfördelningen i Sverige och världen också återgå, eller snarare tagit den ett steg längre, till paretofördelningen. Världens rikaste 1 procent äger ju numera mer än 50 procent av världens tillgångar.

För den stora och väl inredda bakgården till de flesta konservativa idéer går ut på att slå vakt om sina väljargruppers privilegier

Men åter till Sabuni, den svenska bostadsmarknaden och påståendet om att ”alla som har ett jobb kan få en bostad”. Efter de nyliberala avregleringarna av denna marknad på 90-talet och att det socialkonservativa KD fick igenom sitt vallöfte om en drastiskt sänkt fastighetsskatt så kan man vara nästan säker på att värdefördelningen på den svenska bostadsmarknaden ser ut så att 20 procent av ägarna sitter på 80 procent av värdet av den svenska bostadsstocken.

Med avregleringen av bostadsmarknaden, och därmed avskaffandet av all traditionell utbudsdrivande bostadspolitik, har den svenska bostadsmarknaden har blivit vår största välstånds- och penningpump, med sannolikt klassisk paretofördelning.

Dessa pumpar hänger ihop som ler- och långhalm. De driver varandra. För de pengar som svenskarna har på sina konton, inlåning, matchas av lika stora lån i banksystemet. Och de bästa och stabilaste lånen med lägst faktisk och ännu viktigare låg regulatorisk risk i banksystemet är bolån.

Bolånen är en veritabel sedelpress för bankerna, räntemarginalen på 1,4 procent kan låta låg, men inser man att denna bara behöver matchas med 3 procent eget kapital så inser man att avkastningen på dessa är otroligt hög i dagens ekonomi.

Det som är extra fiffigt för bankerna och egendomsägarna är att dessa nytryckta pengar och matchande lån inte driver någon inflation, eftersom en mycket liten del av den nyskapade betalningsförmågan inte letar sig ut i det som ekonomer kallar den ”reala” ekonomin.

Den skeva fördelningen av tillgångar och då inte minst bostäder håller på att skapa enorma spänningar i vårt samhälle

De nyskapade pengarna håller sig i stället kvar i det som kallas ”den finansiella ekonomin”. Att inse detta kräver ingen utbildning i kvantfysik. Bankerna lånar ut pengar till dem som redan har, för att minimera risken, och som därmed inte har något konsumtionsbehov av dessa nyskapade pengar.

Pengarna används istället till att köpa andra finansiella tillgångar och bostäder. Ju mer pengar som pumpas in i den finansiella ekonomin och som jagar en begränsad mängd finansiella tillgångar och bostäder ju lägre blir avkastningen och därmed priset på pengar, för den som har en belåningsbar tillgång.

Andra sidan av myntet på detta pumpande är stigande priser på dessa finansiella tillgångar dit bostäder numera får räknas. Och ju mer bostäderna stiger i pris, ju mer kan de belånas, och ju mer pengar skapas som rullar in i den finansiella ekonomin och så vidare. Eftersom detta inte driver någon inflation på vanliga varor och tjänster så hamnar Riksbanken vid sidlinjen.

Priset för detta är att vi har skapat ett enormt ”insider-, outsiderproblematik” som är tydligast på bostadsmarknaden. ”Åt de som har skola varda givet”. För de om inte har några tillgångar blir det mycket svårt och kostsamt att ta sig in på bostadsmarknaden.

Den skeva fördelningen av tillgångar och då inte minst bostäder, som växer för varje år, inte minst mellan den yngre och den äldre generationen håller på att skapa enorma spänningar i vårt samhälle.

De 20 procenten, ”eliten”, bevakar hellre sina egna privilegier än bidra till att lyfta övriga 80 procent ur sin misär

SBAB:s färska rapport Ungas bolån (sbab.se) visar att Nyamko Sabunis ord är just en lögn. För att få ihop till en bostadsrätt krävs att man kan spara ihop till 15 procent av priset i eget kapital, vilket i Stockholm innebär minst en halv miljon kronor.

Men bankerna är njuggare än så. En personlig bekant vars dotter är nyutexaminerad från KTH med fast anställning på Skanska fick reda på att hennes lön bara räckte till ett lån som täckte 40 procent av priset på denna etta. Ibland är det bra med rika föräldrar. Att Finansinspektionen håller fast vid sina amorteringskrav, kanske sänker det personliga risktagandet, men det lägger också upp ribban än högre för de som vill in på bostadsmarknaden.

Och att den skenande prisutvecklingen på bostäder inte driver utbudet är ett exempel på ett klassiskt marknadsmisslyckande. Här skylls det mycket på snåriga byggregler och planmonopol. Sanningen ligger dock närmare den konservativa lögnen. Det handlar om att försvara privilegier. För på en marknad där alla vill försvara värdet på den egna tillgången så vill man naturligtvis begränsa utbudet.

Att försvara privilegier kan knappast kallas för liberal politik

Ingen vill att det byggs nytt i deras närhet, för riskerar påverka priset negativt av en mängd skäl. Och kommunpolitiker brukar lyssna på dessa. På engelska kallas det NIMBY, NOT IN MY BACKYARD.

Att försvara privilegier kan knappast kallas för liberal politik. Liberal politik syftar till att ge den enskilda människan möjlighet att utveckla sin fulla potential. Och för att göra folk av människor så är ett drägligt boende ett grundkrav.

Det insåg vi redan på 20-talet, därav den långa traditionen att staten lyfter av en del av risken på bostadsmarknaden och ser till att driva utbudet. Det är mer än dags att göra det igen.

20 maj 2021
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan