Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Så kan vi stoppa bobubblan Parisbörsen föll i augusti 2015 när kinesiska staten drog tillbaka stimulansåtgärder. AP Photo/Francois Mori

Krönika Så kan vi stoppa bobubblan

Krönika Samhället har gjort sig beroende av uppblåsta fastighetspriser i brist på avkastning och produktivitet. I perioder när vi varit framgångsrika har vi istället styrt investeringarna dit behoven finns, skriver Ali Esbati.
14 dec 2017

När Nordea luftade sina funderingar att flytta huvudkontoret till Finland, muttrades det här och var, på goda grunder, om de enorma vinster som bankjättarna gör varje år. Debatten blev nog ingen PR-succé för Nordeas koncernledning. Men den blåste snart över.

Mer uthålliga har skriverierna om bostadspriserna varit. Är det en bubbla? Leder en nedgång vidare till krasch? Mycket av den diskussionen förs i form av lätt medelklassanpassad konsumentjournalistik.

I själva verket hänger de här utvecklingstendenserna tätt samman. Banksektorns gynnade position i svensk ekonomi bärs de facto upp av staten. Bland annat genom implicita garantier som enligt Finansinpektionen har varit värda drygt 25 miljarder kronor – per år. Uppbackade av garantier sker en enorm upplåning till hushållen, som går ut på en bostadsmarknad där priserna galopperar, drivna av påtvingad spekulation. En långvarig marknadisering av bostadspolitiken – tillbakahållet offentligt bostadsbyggande och utförsäljning av allmännyttan – har skapat fertil grund för att göra bostäder till ett centralt område för finansiell expansion.

De uppblåsta värdena på aktier, derivat och bankkrediter innebär varje dag att arbetande människor förbinder sig att betala mer, genom sitt arbete nu och i framtiden.

I en ny rapport från den fackliga tankesmedjan Katalys, skriver ekonomiforskarna Claes Belfrage och Markus Kallifatides om ”Finansialiseringen av Sverige: På väg mot nästa kris?”. Rapporten ger en kritisk beskrivning av finanssektorns växande roll i svensk ekonomi. Här intar de stigande bostadspriserna, och den samtidiga ökningen av hushållens låneskulder, en viktig roll. Nästan samtidigt har ekonomhistorikern Lars Ahnland publicerat sin doktorsavhandling, ”Financialization in Swedish Capitalism”.

Det bägge dessa sinsemellan olika arbeten förtjänstfullt bidrar med, är att sätta finansialiseringen – finansmarknadernas växande roll för hela ekonomins dagliga funktioner – i ett politiskt maktperspektiv.

Finansialiseringen kan ses som ett svar på förändringstendenser i den samtida kapitalismen. Ett sätt att möta en svagare utveckling av produktivitet och avkastning, genom spekulativ tillväxt i tillgångsvärden. Den blir samtidigt ett systemiskt verktyg för att utvidga klyftorna i inkomster och förmögenheter. Det är i tilltagande grad just genom de finansiella marknaderna, som kapitalägare drar ifrån och befäster sin maktposition i toppen av samhällspyramiden. De uppblåsta värdena på och de enorma flödena av finansiella tillgångar – aktier, derivat, bankkrediter – innebär varje dag att arbetande människor förbinder sig att betala mer, genom sitt arbete nu och i framtiden.

Välfärdsstatens uppbyggnadsfas präglas av ”de-finansialisering”. Den går hand i hand med en hög investeringstakt – och minskande ekonomiska klyftor.

Både Katalys och Ahnland anlägger också ett historiskt perspektiv. Välfärdsstatens uppbyggnadsfas präglas av ”de-finansialisering”. Den går hand i hand med en hög investeringstakt – och minskande ekonomiska klyftor. Ahnland gör även en annan viktig iakttagelse. Privata bostadskrediter tar fart på 50-talet tillsammans med bostadsbyggandet. Men det som då sker är att staten tar ett medvetet, sammanhängande grepp om bostadspolitiken och kreditsystemet. Planering, investeringar och en palett av regleringar, gör att bostadsbeståndet kan växa och moderniseras, utan att priserna eller (det huvudsakligen privatägda) kreditväsendet går i spinn. Resurserna plöjs helt enkelt ned i sådant som det finns ett samhälleligt behov av.

”Vi hävdar att det krävs en hel del fantasi men framför allt politisk vilja och mobilisering för att utforma alternativ till den typ av ekonomi och samhälle som vi numera lever i och att detta är ett angeläget projekt”, skriver Belfrage och Kallifatides. Tyvärr ser det inte ut som att vare sig den akademiska ekonomkårens mittfåra, eller den politiska samförståndseliten kan vara behjälpliga i det avseendet.

Men de realistiska förslagen finns där: trappa av ränteavdragen, initiera ett statligt och allmännyttigt program för omfattande bostadsbygge, reglera bankernas spekulativa verksamhet hårdare, återinför en kapitalbeskattning värdigt ett välfärdssamhälle. Det gäller för progressiva krafter att pressa in dem på den politiska dagordningen.

14 dec 2017
Visa artikelns 1 kommentar
Kommentera
  1. Av Jag heter mats Sjöblom 15 dec 2017:

    Ett tips på en antologi som går igenom den globala ekonomin och vad som behöver göras för att skapa ett hållbar global ekonomi. ”Rethinking Capitalism” av Michael Jacobs och Mariana Mazzucato.

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.