Klockan är 14:37 en tisdag eftermiddag och någon ringer hysteriskt på dörrklockan. Och rycker i handtaget. Jag sätter mig på mute i mitt zoomsamtal. Utanför ytterdörren står min 11-åring, hon är oerhört kissnödig och orkar inte ta upp sina nycklar ur väskan. Jag återvänder till mötet och sätter på mikrofonen lagom till ”kan jag steka pannkakor?” ekar från köket.
Min dotter är ett resultat av att ha vuxit upp med tjänstemannaföräldrar under corona.
Jag minns den känsla av frihet det var att vara ensamma utan vuxna.
När jag gick i mellanstadiet gjorde min mamma och pappa en sorts deal med föräldrarna till en tjej i min klass. Varannan vecka var vi hemma hos mig mellan skola och middag, och varannan var vi hemma hos Ullis. Vi åt olika enkla mellanmål och sedan spelade vi ändlösa rundor Uno. När vi var hos Ullis gick vi också ut med hennes hund. Ibland drog vi igång Nya Bondespelet, men det tog så lång tid att vi aldrig hann klart på en eftermiddag. Vi sköt in den påbörjade spelplanen under hennes säng, för att kunna fortsätta nästa dag.
Vad vi gjorde mer minns jag inte. Men jag minns den känsla av frihet det var att vara ensamma utan vuxna. Radhuset var vårt i ett par timmar och vi kunde göra vad vi ville. Även om vi var för ordentliga för att hitta på värre saker än att spela väldigt hög musik och göra raider i skafferiet i jakt på söta saker (det slutade oftast med att man fick äta russin) så fanns ändå alltid möjligheten.
Barn som fostrats av föräldrar som arbetat hemma för att undvika av att bli smittade i en pandemi har blivit lite.. annorlunda. Det får mer sällan hemmet för sig själva, föräldranärvaron är mer påtaglig och de ställer också högre krav på den, vilket ju är trevligt. I teorin. Jag har en coronauppfödd 7-åring också, som är en svår förhandlare när han vill bli hämtad tidigt från fritids:
”Ni är ju ändå hemma?”
”Jo, men vi jobbar ju. Och det låter så mycket när du spelar Minecraft.”
”Jag kan spela tyst.”
Det stämmer inte, han kan inte spela tyst. Och ännu mer otrovärdiga är hans löften att inte kräva markservice värdig en Michelinkrog. 11-åringen fixar ju som sagt sina pannkakor själv, även om hon inte städar efter sig. 7-åringen är mindre självgående. Efter hämtning går dansen så här: Direkt han kommer hem vill han ha mjölk. 10 minuter senare MÅSTE han ha en macka, fort. En kvart senare vore det gott med en banan. Han äter hälften och undrar sen om man kan få glass? Solen skiner ju? Lagom till dagens sista möte är det förvånansvärt ofta det kommer ett rop om att toapappret är slut. Hur lång tid var det nu det tog att återfå fokuset om man tappar det mitt i en arbetsuppgift? Längre eller kortare tid än det tar för en 7-åring att bli ”sugen på något”?
Men under mina bättre dagar ser jag på mina barn som mitt andra team. Second Unit. De är ju på något vis också mina arbetskamrater. Hemmets motsvarighet till det där gänget på kontoret som sitter på ytan intill och pratar högt om hur fort de springer milen eller hur de tror att optionsprogrammet ska gå i år. Skillnaden är egentligen inte så stor när min dotter drar i gång Shark Bite2 i Roblox samtidigt som hon pratar vilt med sin kompis i telefon. Mina kollegor på kontoret kräver visserligen inte att jag hämtar kaffe åt dem, men ibland gör jag det ändå. För att det är trevligt, eller för att jag är så van vid servicerollen? Vem vet.
Mina kollegor på kontoret kräver visserligen inte att jag hämtar kaffe åt dem, men ibland gör jag det ändå.
Och jag tror att fördelarna med att leva i 2020-talet väger över för min 11-åring. I hennes efter-skolan-värld finns till exempel ingen golden retriever som lägger sig över Nya Bondespelet när man nästan spelat klart. Det finns bara en mamma som viftar en ur bild om zoommötet är ”viktigt”.