I några decennier Timbro och andra försökt lära oss att progressiv beskattning är ett ok för samhällsekonomin. Om vi låter de högavlönade behålla mer av kakan så kommer deras ökade sparande att driva investeringar och tillväxt. Verkligheten blev det motsatta. Det ökade finansiella sparandet har blivit ett ok, som har skapat ett monster av höga privata skulder och ändå låga investeringar.
För en vecka sedan svarade den nu tillträdande amerikanska finansministern Janet Yellen på en fråga från nyhetsbyrån Bloombergs om vilka de största utmaningarna är för den amerikanska ekonomin, nu under pandemin och efter. Hon var väldigt tydlig. Det är det höga finansiella sparandet och de låga investeringarna som skapat det som hennes demokratiske företrädare Larry Summers har benämnt ”secular stagnation”, fritt översatt allmän stagnation. Det vill säga ett tillstånd av låg tillväxt, låg produktivitetsutveckling och låg inflation och märkligt nog högt sparande. Denna beskrivning gäller i högsta grad även Sverige.
Anne Wibbles ande svävar fortfarande över stora delar av den svenska borgerligheten.
Vi svenskar är väldigt duktiga på att spara. Hushållens sparkvot, andelen av disponibel-inkomsten som inte konsumeras, har på tjugo år gått från 0 procent år 2000 till 16 procent 2019. En stor del av detta är avsättningar till tjänstepensioner, men tar vi bort tjänstepensionen så ligger sparkvoten på 7 procent. Det är den högsta nivån sedan rekordåren på 50- och 60-talet. Och de som sparar mest är de allra rikaste. Den femtedel svenskar som har högst inkomster sparar som besatta. Deras sparkvot har ökat från under 20 procent i början på 2000-talet till att nu närma sig 40 procent. Slopad värnskatt är en del i detta.
Men sparande i sig är inget som driver ekonomisk aktivitet. Det är ju i stället definitionen på motsatsen. För en ekonomisk orubblig grundregel är att den enes utgift är den andres inkomst. Drar någon ner sina utgifter så sjunker någon annans inkomst. Det är först när sparandet omsätts i konsumtion, genom att den som lånar pengar konsumerar eller investerar, som det uppstår ekonomisk aktivitet.
Den stora skillnaden mellan sparandet under 50- och 60-talets guldår och dagens höga sparande är att då kanaliserades sparandet till investeringar, som drev produktivitet och tillväxt. Dagens sparande trycks till stora delar in i andra finansiella tillgångar och fastigheter, där även tjänstepensionsavsättningar är en mycket stor bov i detta drama. Det driver ingenting annat än tillgångsbubblor. Och detta höga finansiella sparande matchas av stigande privata skulder, där våra bostäder och bostadslån har varit Särimner i denna berättelse.
Förstår man hur det finansiella systemet fungerar så är sänkta marginalskatter, som slopandet av värnskatten, inget som driver någon ekonomisk aktivitet, utan tvärtom.
Finansiellt sparande börjar alltid med att någon samlar pengar på sitt bankkonto. (Vi bortser från de som gömmer och glömmer sedlar och mynt i madrassen.) Men detta sparande backas alltid upp av någons skuld. Så den gamla finansministerns Anne Wibble berömda påstående ”att alla borde ha en årslön på banken” innebär alltid att någon annan har en lika stor skuld till banken. Vem som skulle sätta sig i skuld sa hon inte.
Och Anne Wibbles ande svävar fortfarande över stora delar av den svenska borgerligheten. Det är eftersträvansvärt att alla människor har en rejält tilltagen buffert. De som vill minska de statliga socialförsäkringssystemen till ett minimum argumenterar för detta. De inser inte att alla dessa buffertar måste backas upp av en lika stor skuld, vilket gör dem till mycket dåliga försäkringsinstrument.
Baksidan i denna balansräkning, skulderna, har ökat dramatiskt. Skuldkvoten, skulder genom disponibel inkomst har sedan år 2000 stigit från 100 till 200 procent idag. Hushållens inkomster har sedan 2004 stigit från runt 1600 miljarder kronor till drygt 2100 miljarder 2018. Hushållens lån har under samma period ökat från 1600 miljarder kronor till över 4000 miljarder kronor.
Förstår man hur det finansiella systemet fungerar så är sänkta marginalskatter, som slopandet av värnskatten, inget som driver någon ekonomisk aktivitet, utan tvärt om, så länge det leder till ett ökat finansiellt sparande. För att ekonomin inte ska stagnera så krävs då att kredittillväxten är långt högre än den ekonomiska tillväxten. Detta är förstås ohållbart. Den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter och hans lärjunge Hyman Minsky insåg att finansiella system inte drivs mot att hitta stabila jämviktslägen, utan tvärtom har en inbyggd instabilitet. Vi håller på att bevisa detta, igen.
Och ska man göra någon skattereform, som Mikael Odenberg i sin senaste krönika här på Arbetsvärlden föreslår, liksom även seniorekonomen Klas Eklund i sin färska ESO-rapport, så måste man beakta hur systemet fungerar. Jag har svårt att se att de har gjort det, tyvärr. Det är ”more of the same” av de reformer som gjorts sedan 90-talet och har tagit oss dit vi nu befinner oss. På randen. . .