”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”.
Poeten Edith Södergrans ord klingar så välbekant sanna, men också tidlöst sorgliga när vår tids mest uppmärksammade svenska person – Greta Thunberg – nagelfars globalt. Det fixeras vid Gretas unga ålder. Detta trots att när fransyskan Jeanne d´Arc var 16 år ledde hon arméer i krig, när Malala Yousafzai från Pakistan var knappt 17 år fyllda tilldelades hon Nobels fredspris och innan den judiska flickan Anne Frank ens hunnit fylla 16 år hade hon både skrivit en av världens i dag mest kända böcker och dött under förintelsen i Bergen Belsen.
Mönstren kring ifrågasättandet av hennes aktivism och kamp följer egentligen skolboksexemplen på hur stora värderingsförändrande rörelser bemötts under historien.
Det misstänkliggörs kring Gretas verkliga engagemang i klimatfrågan. Detta trots att hon egentligen bara hänvisar till att lyssna på vad den etablerade forskningen säger om alltifrån utsläpp, uppvärmning och jordklotets vetenskapligt erkänt stora klimat- och miljöutmaningar. Mönstren kring ifrågasättandet av hennes aktivism och kamp följer egentligen skolboksexemplen på hur stora värderingsförändrande rörelser bemötts under historien. Oavsett om vi talar om kampen för kvinnors rösträtt, striden mot kolonialism och apartheid eller medborgarrättsrörelsen, så upprepar de samma faser. Först ignoreras rörelsen, därefter förlöjligas den och attackeras och efterhand blir den accepterad som en självklarhet.
Men framförallt är besattheten kring Greta, hennes person och personlighet ett slags feministiskt eko av déjà-vu känsla. Hatarna kallar henne psykiskt sjuk, fanatisk, galen och ilsken. Varenda epok av kvinnor genom historien som inte gjort sig mindre än vad de är – alltifrån rösträttskämparnas suffragetter till vassa yrkeskvinnor som inte ber om ursäkt för sin existens – har bemötts på exakt samma sätt. För år 2019 är det fortfarande alltför ont om kvinnor i offentligheten – och än färre flickor – som begår patriarkatets värsta dödssynd; Att ha noll intresse av att behaga. Detta kombinerat med allvar, tydlighet och att ta sin egen röst som alldeles självklar har många av oss fått ta konsekvenserna av.
Och ilskan förknippas enligt stereotypen som icke-feminin, sexuellt oattraktiv och destruktiv, inte minst om den riktas mot män.
Forskning inom ledarskap och psykologi har länge studerat hur kvinnors allvar och ilska provocerar. Professor Victoria L Brescoll vid Yale University har i sin forskning framförallt i studien ”Can an Angry Woman Get Ahead” på olika fält vänt på hur kvinnors vrede bryter mot traditionella könsroller i alltifrån politiken till arbetsliv. Kvinnors ilska är tabubelagt i en tid, där vi fortfarande förväntas vara familjens känslonav, dömda att behaga och vara relationernas eviga upprätthållare. Och ilskan förknippas enligt stereotypen som icke-feminin, sexuellt oattraktiv och destruktiv, inte minst om den riktas mot män. Under mina 25 år i politiken fick jag ständigt höra att jag alltid såg arg ut med hårda kalla ögon. ”Le lite mera”, var det ständiga rådet.
Men kanske finns det hopp om förändring. 2018 kom det ut tre bästsäljande böcker på temat kvinnors vrede och hur vi bättre hyllar detta fenomen; Good and Mad, Rage Becomes Her och Eloquent Rage.
Margaret Mead, amerikansk antropolog, skrev väldigt klokt:
”Tvivla aldrig på att en liten grupp engagerade medborgare kan förändra världen. Det är faktiskt det enda som någonsin har gjort det”
Låt Greta vara Greta – utan vilja att behaga.