Regeringarna Persson och Reinfeldt byggde successivt upp en finansiell buffert med en i internationell jämförelse låg statsskuld. Med coronan har tiden nu varit inne för att utnyttja denna ekonomiska styrka. Regering och riksdag har med gott samvete kunnat spendera betydande belopp i syfte att motverka pandemin och dess skadeverkningar på näringsliv och sysselsättning.
Det har rått bred enighet om att de här satsningarna varit både kloka och nödvändiga. Men det innebär inte att de alltid varit genomtänkta. Staten har gjort många brandkårsutryckningar med mycket knapphändig beredning av förslagen. I arbetet med budgetpropositionen har man haft mer tid på sig. Därför är det bekymmersamt att mycket i budgeten skrivits i samma anda.
I min förra krönika skrev jag att Sverige behöver en sammanhållen politik men att vi i dagens parlamentariska inte är i närheten av att se detta. I stället har vi fått ett mischmasch av olika partiers önskedrömmar, samtidigt som strukturella reformer lyst med sin frånvaro.
I stället återfår vi en dokumenterat dyrbar och ineffektiv tillfällig nedsättning av arbetsgivaravgiften för ungdomar och ges utökade RUT-avdrag för att tvätta, möblera om och vattna våra blommor…
Måndagens ”återstartsbudget” blev en bekräftelse på detta. I stället för strukturreformer får vi fortsatta brandkårsutryckningar. Budgeten har i själva verket väldigt lite med ”återstart” att göra. Den handlar snarare om att göra alla januaripartierna nöjda. Och till priset av en historisk pengarullning – 105 miljarder kronor med lånade pengar – har man lyckats med detta.
Mycket av det som presenterats är tillfälliga åtgärder. Tillfälliga budgetanslag kan ges för att hantera omedelbara problem. Men det är pengar som försvinner. De måste användas till temporära insatser och kan inte läggas till grund för en långsiktig verksamhet. Samtidigt har man missat att till exempel ge försvaret de varaktiga tillskott som skulle behövas för att nå försvarsberedningens mål. Polisen får tidigare beslutade tillskott men åklagarmyndigheten behandlas styvmoderligt och kriminalvårdsstyrelsen tvingas gå upp i stabsläge för att hantera sina överfulla fängelser.
I stället återfår vi en dokumenterat dyrbar och ineffektiv tillfällig nedsättning av arbetsgivaravgiften för ungdomar och ges utökade RUT-avdrag för att tvätta, möblera om och vattna våra blommor…
Även om många ekonomer fortfarande tycker att det är fritt fram att spendera så kan man – givet utformningen av satsningarna – starkt ifrågasätta omfattningen av den här pengarullningen. Dessutom ter sig det samhällsekonomiska läget idag mer gynnsamt än man tidigare befarat. Redan dagen efter det att budgetpropositionen presenterats skrev riksbanken upp sin prognos för BNP-utvecklingen i år.
Det återstår väl att se om detta L-utspel bara var ett sätt att öka socialdemokraternas uppförsbacke eller om det signalerar att liberalerna är på väg ut från fyrpartisamarbetet.
Att det saknas en sammanhållen politik märktes även i riksdagens budgetdebatt. Den handlade nämligen till stora delar om annat än den framlagda budgeten. Och i marginalen utlyste Nyamko Sabuni en presskonferens om LAS och vad som ska hända om arbetsmarknadens parter inte lyckas träffa en uppgörelse i nästa vecka.
Budgetpropositionen stipulerar att ”i annat fall ska regeringen, i enlighet med januariavtalet, genomföra utredningens förslag”. Sabuni framställde formuleringen som en liberal seger, tillkommen efter stenhårda förhandlingar. Formuleringen är emellertid inte resultatet av sådana, utan densamma som i januariavtalet; ”I annat fall genomförs utredningens förslag”.
Det återstår väl att se om detta L-utspel bara var ett sätt att öka socialdemokraternas uppförsbacke eller om det signalerar att liberalerna är på väg ut från fyrpartisamarbetet. Men sanningen är att det senare faktiskt inte spelar någon roll för resten av mandatperioden.