”Flickorna från Asien är väldigt duktiga i skolan”.
Detta var vår 8-årings första reflektion efter bara två dagar i sin brittiska statliga skola som drivs av Church of England, där många barn har rötter i just asiatiska länder. Hon hade direkt noterat att flickorna från Japan, Sydkorea och Kina i skolklassen var oerhört studiemotiverade. Jag skulle vilja tillägga pojkarna också. Under alla år har vi ju läst dessa studier om hur länderna i Östasien utklassar Europa på studiefronten. I OECD:s senaste Pisa-undersökning presenterad 2016 toppade Singapore och Japan listan vad gäller naturvetenskap. På matematikfältet var Singapore också här nummer ett, följt av Kina/Hongkong, Taiwan, Japan och Sydkorea. Inom läsförståelse var åter Singapore etta och därefter kom Kina/Hongkong.
Åttaåringens dito känns stundom som svensk högstadienivå
Ingen behöver vara varken Albert Einstein, Marie Curie eller Tasuku Honjo (Nobelpristagare i medicin 2018 för upptäckt av cancerbehandling genom hämning av immunförsvarets bromsmekanismer) för att inse att i nästa Pisa-undersökning, som presenteras i december 2019, kommer östasiatiska länder säkert att vara i topp igen. Men skillnaden blir så tydlig när man själv befinner sig mitt i den verkligheten med sina egna barn.
De prisar förvisso att europeiska skolor gör barnen mer självständiga, undviker korvstoppning av kunskap och applåderar hur de unga stimuleras att presentera sina åsikter inför publik.
Bara att hamna i en brittisk skola – dock tack och lov utan skoluniformskrav – är i sig något nytt. Redan fyraåringen får betygsliknande omdömen och flera läxor per vecka – om än pedagogiska och fantasifulla. Åttaåringens dito känns stundom som svensk högstadienivå och barnen drillas i skrivstil, och uppmuntras till vänlighet och artighet där inte ens de yngsta får tilltala lärarna vid förnamn utan med Mr. eller Mrs. följt av efternamn.
Men för många av föräldrarna från Östasien är detta ändå inte tillräckligt. Deras barn kommer dessutom ofta med förkunskaper i ämnena på en helt annan nivå. De prisar förvisso att europeiska skolor gör barnen mer självständiga, undviker korvstoppning av kunskap och applåderar hur de unga stimuleras att presentera sina åsikter inför publik. Men förundras samtidigt över att pojkarna tillåts att härja så mycket i skolan på flickornas bekostnad (välkommen till valfri svensk högstadieskola om den brittiska upplevs som stökig), tycker att läxorna är för få och att förväntningarna alltid kan vara högre.
Men oavsett vad vi tycker om högre krav på eleverna i skolan är de östasiatiska skolresultaten något vi måste förhålla oss till i globaliseringens tidevarv.
Många hävdar att det östasiatiska framgångsreceptet stavas hårdplugg och disciplin samt att läraryrket har hög status i många länder i regionen. Åtminstone det sista kan politiken göra verklighet av. Det är en överlevnadsfråga för Sverige att kraftigt höja läraryrkets status. Men oavsett vad vi tycker om högre krav på eleverna i skolan är de östasiatiska skolresultaten något vi måste förhålla oss till i globaliseringens tidevarv. I den svenska valrörelsen drunknade nästan debatten om kompetensförsörjning trots att vi krasst vet att en snabb teknikutveckling kombinerat med ökad globalisering gör att medarbetarnas kompetens är våra företags allra viktigaste beståndsdel. Om Sverige inte snart rejält höjer kunskapsnivån i våra skolor och universitet ser framtiden mörk ut också för vår välfärdsstat.
Men skolprestationer är inte allt. För allra finast och mest exklusivt är att hamna i guldboken.
Varje onsdag i aulan, inför alla skolelever från 4 till 12 år, presenterar den brittiska rektorn vilka barn som hamnat i silverboken den senaste veckan. Det är en plats som förvärvas genom att eleven utmärkt sig speciellt i ämneskunskaper utifrån sin egen kapacitet. Ett nyanlänt barn från Jemen som kämpat med att lära sig engelska och nu ledigt läser en hel sida i läroboken lyfts fram positivt på precis samma sätt som det brittiska barn som skrivit en avancerad dikt på sitt modersmål. Men skolprestationer är inte allt. För allra finast och mest exklusivt är att hamna i guldboken. Där premieras de barn som visat kamratskap, hjälpt utsatta människor och utfört goda handlingar i solidaritetens anda. Sådant som år 2018 i vissa antiliberala kretsar går under namnet ”godhetsapostel”. Det kan handla om att stötta skolkompisar som behöver hjälp med läxor, starta projekt för flyktingar och hemlösa eller städa skolgården på fritiden.
Veckans vinnare hette Yuiko, Wei och Johaa från Japan, Kina respektive Sydkorea.