Historien är välkänd. En kvinna lämnar ett riktigt taskigt äktenskap i Spanien för att med sitt lilla spädbarn flytta tillbaka till det som finns kvar av hennes kalla ursprungsfamilj i gråa Skottland. Hon är fattig och har inte råd att sätta på elementen hemma i lägenheten, hon är deprimerad och orkar inte städa, hon skriver på kaféer. Tre katastrof-scenarion. Och inget förlag vill ge ut hennes bok. Tills ett plötsligt vill det, med villkoret att hon inte kallar sig Joanne Kathleen utan det mer androgyna J.K.
Små pojkar vill inte läsa en bok om en liten trollkarlspojke om de vet att en brud skrivit den, är argumentet. Sagt och gjort, hon korrigerar sitt namn, och boken ges ut. Sen fortsätter historien med olika sedelärande berättelser i “tji fick dom!”-anda. Kvinnor kan, hörni. J.K. Rowlings böcker om Harry Potter har älskats av typ alla, David Lagercrantz tycker att Rowling borde få Nobelpriset i litteratur, och hon har blivit rik som ett troll. Vad mer kan man drömma om än att gå från misär till karriär på detta vis? Och när man väl prickat varats mål och mening Bulls Eye nöjer man väl sig? Men ack, ack, ack, sagan är mörkare än så.
Är det tråkigt att vara sagotant?
Historien om Rowling är inte slut än, men just nu är det svårt att tänka sig att hon går till historien som en alltigenom konventionell hjälte. Av allt man kan ägna sig åt i livet har hon valt online-diskussionen om transpersoner.
När någon gör det börjar det bli dags att öppna motorhuven och kolla om självbevarelsedriften funkar som den ska. Rowling menar, vad jag förstår, att det här är hennes sätt engagera sig i mäns våld mot kvinnor, som hon, i likhet med exakt alla andra, vill skriva under på att hon tycker är fel.
Varför har hon då valt denna minst sagt snåriga ingång? Gillar hon helt enkelt risk lika mycket som när hon satt och skrev? Är det tråkigt att vara sagotant? Vad är det med hjärndöda X-dissar och diskussioner av slaget “tänk om alla väljer att operera på alla tänkbara könsorgan!!!” som lockar?
Om man tänker att alternativet skulle kunna vara att driva ett eget stuteri på det skotska höglandet och låta alla kvinnor som varit ihop med elaka killar komma dit och galoppera lite och lära sig hugga ved? Hon skulle kunna driva verksamheten tillsammans med Annika Strandhäll?
Jag tror att vi alla måste lägga mer tid på att fundera på vilka vi ska vara när vi blir en miljard gånger mer framgångsrika än vi är nu. Vilka hade vi varit som världskända filantroper? Det känns som ett rookiemisstag att med Rowlings precision riva ner det rykte man så mirakulöst fått? Hur ska jag undvika det när möjlighetens ges? Något att tänka på i natten.
Tidigare förlängde Rowling Storbritanniens oförtjänta rykte av att vara ett i-land. Nu är hon en starkt bidragande del till att ön börjat kallas TERF-island. Trans-Exkluderande Radikal-Feminist- ön, för er som inte kan engelska eller coola förkortningar. Det dimmiga klimatet är tydligen de perfekta förutsättningarna för att lite äldre (men fortfarande jättesnygga! Jag menar det, sånt skojar jag aldrig om!) radikalfeminister ska plocka upp politiken igen, och rikta udden mot transpersoner, som ju vi alla vet har det lite för lätt. När denna olyckliga soppa når svensk mark tar jag skydd bakom mina cis-privilegier och funderar vidare på Rowling.
Vi har alla våra hjärtefrågor här i livet. Min är att de surt förvärvade slantar man gör av med på NK Korv&Glass inte ger en några NK-poäng på ens NK-kort. Det påverkar mig i min vardag, var dag. Varför har så många valt trans, även om de inte verkar beröras av det annat än i sin fantasi? Ofta verkar det landa i en känsla av att något håller på att tas ifrån dem av transpersoner. Att en kvinnlighet som innehåller transkvinnor innebär att något har tagits ifrån, snarare än tillkommit, kvinnligheten. Att den börjar lösas upp.
Och varför är det då så viktigt att alla sitter still i kvinnlighetsbåten? En odiskutabel kvinnlighet innebär knappast ett skydd (snarare tvärtom väl?), men däremot en trygghet, verkar många tycka. Och om man inte kan få skydd, så vill man i alla fall ha trygghet. Man vet vad man kommer få när det bara finns två kön i ett patriarkat. Man vet hur den som slår en kommer se ut, han kommer se ut som den förra som slog en. Och då kan man försöka undvika honom och se det som trygghet, istället för att optimistiskt fortsätta våga hoppas på att våldet mot alla kvinnor kan ta slut. The war on women is over, if you want it, sa Yoko Ono. Men jag kan förstå att JK Rowling inte vågar lägga alla sina ägg i Yoko Onos flummiga korg.
Nu har extremhögern och radikalfeministerna äntligen kunnat skaka hand på något.
Tur då för svenska TERF:s att det finns ett jättestort parti för alla som tycker att lösningen på att man själv inte kan få det bra är att någon annan åtminstone får det sämre. Nu har extremhögern och radikalfeministerna äntligen kunnat skaka hand på något. Och det något är samma sak som det Rowling brukar skriva i sina trådar med “bevis” för sin sak på Elon Musks hemsida. Det är vuxenvärldens svar på magi.