I november förra året presenterade lokaltidningen för villatäta Lidingö ”Innovationsfamiljen – där allt är möjligt”. Läsaren fick göra bekantskap med ett driftigt par, poserande i en lagerlokal tillsammans med sin son, också han numera aktiv i de pågående innovationerna. Vägen har gått över hyrvideo och DVD:er till en stark position inom e-handel. När delar av läkemedelsmarknaden avmonopoliserades gav sig familjen in ”i leken” där: ”Det visade sig att kvalitetskraven från filmbolagen, som låg på 99,8 % leveransprecision var högre än landstingens krav som var 98,0. Vi startade bolaget Apotekstjänst, vann en upphandling och satsade allt”.
Som långt fler än läsarna av ”Lidingösidan” blivit varse den senaste tiden, vann Apotekstjänst även en upphandling för att leverera sjukvårdsmateriel till fem regioner, från den 1 oktober i år. Detta har dessvärre medfört en del initiala och omedelbara utmaningar. Leveranser har uteblivit, operationer fått ställas in och sjukhus gå upp i stabsläge. Krisen har åtminstone genererat ett nytt arbetstillfälle i form av en talesperson för Apotekstjänst. Dock ej en tillsvidareanställning, då denne är inhyrd från PR-firman JKL. Bolagets VD (ej någon av ovan nämnda familjemedlemmar) har lämnat sin post.
Men den här krisen visar att själva kontrollen över processerna också har ett enormt värde för att få sjukvården att fungera som det är tänkt.
Debatten har redan börjat handla om hur man ska få på plats bättre rutiner, kvalitetskriterier och kontrollmekanismer vid upphandling av tjänster. Gott så. Offentlig sektor upphandlar för nästan 700 miljarder kronor varje år. Men det vore också rimligt att i efterspelet till denna kris fundera över vad som överhuvudtaget bör skötas som en integrerad, bärande del av den offentliga välfärden, och vad som ska göras till föremål för upphandlingar, där priser pressas av kommersiella innovationer, så att ”allt är möjligt”.
Lämpligt nog har detta varit föremål för omfattande statlig utredningsverksamhet för så sent som två år sedan. I SOU 2017:38, ”Kvalitet i välfärden – bättre upphandling och uppföljning”, påminns vi om att ”det är svårt att definiera alla aspekter av kvalitet i välfärden” och att det ”visat sig komplicerat att skriva kontrakt som upprätthåller och utvecklar kvaliteten”.
Man kan hävda att materielleverans inte hör till komplexa välfärdsverksamheter som exempelvis själva de operationer som nu försenas. Men den här krisen visar, i likhet med exempelvis den problemtyngda upphandling av labbtjänster som landstinget i Stockholm gjorde från Unilabs, att själva kontrollen över processerna också har ett enormt värde för att få sjukvården att fungera som det är tänkt. Om tillgängliga resurser ska prioriteras efter patienternas behov, då måste också hela kedjan underställas just denna logik, snarare än den kommersiella. Detta gäller förstås i första hand själva utförandet (där vi nu har ”vårdval”, kommersiella nätläkare och privata sjukvårdsförsäkringar), men, det är också lämpligt att flöden och lagerhållning inte utsätts för ”innovation” från vinstdrivna aktörer.
Däremot vet vi numera att en del av vinsterna från Apotekstjänst har flyttats över till satsningar på koncernens kafferosteri på Lidingö.
”Kommuner och landsting bör i varje enskilt fall noga överväga om fördelarna med konkurrensutsättning överväger nackdelarna”, skrev nämnda SOU, bättre känd som Reepalu-utredningen. Som därefter stämplades som ett kryptokommunistiskt kuppförsök och nu begravts i Januariöverenskommelsen, under ett av Centern och Liberalerna initierat tankeförbud.
Det är förvisso talande när ägarfamiljen bakom Apotekstjänst i intervjun lyfter fram att det de är ”mest stolta över” är ”omvandlingen från DVD – en bransch som försvann, till nya affärer i e-handel, dosdispensering och koncept för kaffe och glass, upplevelser mm.” Leveranserna av operationsmaterial till sjukhusen betraktas antagligen inte som ”upplevelser mm.”. Däremot vet vi numera att en del av vinsterna från Apotekstjänst har flyttats över till satsningar på koncernens kafferosteri på Lidingö.
Detta är inte bara en pikant detalj i sammanhanget, utan en påminnelse om varför det har varit så viktigt för det organiserade kapitalet att hålla tjocka sugrör ner i de skattefinansierade välfärdstjänsterna. Det är helt enkelt där man kan göra stor och stabil kommersiell profit – inte minst i Sverige med sin välskötta, ännu relativt stora sektor för välfärdstjänster.
Men, det finns ingen gratis lunch här. Kostnaden betalas av skörare välfärdssystem som kan haverera när frozen youghurt har råkat prioriteras före katetrar. Det är en debatt som vi måste våga ta.