I valet 2018 blev Hanif Bali den näst mest personkryssade moderaten i landet, bara slagen av partiledaren Ulf Kristersson. Nu är han petad från alla uppdrag i partiet. Liknande situationer har uppstått för andra populära politiker. Birgitta Ohlsson fick fler personkryss än sin partiledare i valet 2014, men är idag borta från rikspolitiken. I dagarna har också riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh blivit utesluten från Vänsterpartiet trots sitt stora stöd i personvalet.
Det kan tyckas som ett demokratiskt misslyckande att politiker som varit stjärnor i personvalet blir utestängda från uppdrag i sina partier. Hela tanken med införandet av personval var ju att skapa starkare band mellan väljare och valda. Bali, Ohlsson och Kakabaveh kan alla beskrivas som aktiva politiker med en tydlig profil. De har stigit ut ur skuggan av partiet för att bygga en egen väljarbas. Hanif Bali beskrev detta i en intervju med SVT som en medveten ”närvaro och medborgardialog över nätet”.
Genom att kritisera sitt partis ideologi, politiker eller ståndpunkter i det offentliga kan politikern skaffa sig kryss.
En viktig insikt från statsvetenskaplig teori om personval ger dock nyans till diskussionen. Här beskrivs hur personval kan hota grundläggande funktioner i det demokratiska systemet genom att ge incitament för politiker att skapa sig egna, individuella väljarbaser på sitt partis bekostnad (Carey, John M. 2008. Legislative voting and accountability: Cambridge University Press) . Genom att kritisera sitt partis ideologi, politiker eller ståndpunkter i det offentliga kan politikern skaffa sig kryss, samtidigt som partiets gemensamma budskap och varumärke undergrävs. Detta kan i sin tur hota partiets sammanhållning (party cohesion). Partier är organisationer som jämkar ihop medlemmarnas input till aggregerade partiprogram. Väljarna baserar sina röstbeslut på dessa gemensamma ståndpunkter och har rätt att bli upprörda om partiet struntar i sitt program efter valet. Med åtta partier i riksdagen kan det vara en utmaning att hålla isär partierna. Med en unik plattform för varje politiker skulle systemet bli ohållbart.
Populära och kontroversiella politiker drar röster till partiet men kan också skada väljarnas förtroende på lång sikt.
Populära och kontroversiella politiker sätter partierna i en problematisk sits. De drar röster till partiet men kan också skada väljarnas förtroende på lång sikt (Crisp, B. F., Olivella, S., Malecki, M., & Sher, M. (2013). Vote-earning strategies in flexible list systems: Seats at the price of unity). och göra det svårare att komma överens. Jag har i tidigare forskning visat att svenska partier är måna om att gynna politiker som får fler personkryss. Fler kryss innebär mer makt. Men konflikten mellan Moderaterna och Hanif Bali visar att partier också sätter gränser. Att kritisera Carl Bildt, en framstående moderat vars rykte har betydelse för partiets anseende och förtroende, blev till slut grunden för en hårdare linje mot en politiker som länge frestat partiets tålamod med sin partikritiska kommunikation med väljarna.
Det är också felaktigt att väljarna i allmänhet är mer benägna att kryssa politiker vars åsikter skiljer sig från sina partiers. De politiker som får flest kryss ligger oftare i mittfåran när det gäller ideologi och sakpolitik. Och även om det finns ett starkt positivt samband mellan kryss och aktiv väljarkommunikation, är de mest personkryssade politikerna vanligtvis mer—inte mindre—måna än andra om den interna sammanhållningen av partiets politik . Att väljarna kryssar fram konfliktsökande politiker är ett undantag snarare än en regel, och därmed borde de ledsamma konflikterna mellan folkkära politiker och deras partier förbli relativt ovanliga också i framtiden.