Folkpartismen fortsätter famla efter ett värdigt humorgrepp. Jag uppskattar att de försöker, och vill därför recensera Johan Pehrssons nya skämtstil.
Scenen var DN Debatt. Sven-Eric Liedman frågade sig om man kan lita på Liberalernas kovändning i skolfrågan “efter många års trohet till välfärdsmiljardärerna” som han så fint sammanfattar det. Johan Pehrson såg ett utmärkt tillfälle att testa sin nya humor, och skrev tillbaka: “Svaret är ja.”
Liberalerna kommer att helrenovera det svenska skolsystemet, och sätta eleverna före vinstjakten. Man kan helt enkelt lita på Liberalerna, de har både de rätta idéerna och makten att genomföra dem. Svaret är ja!
Tvärtomspråket ÄR en humorklassiker.
Det är ett roligt skämt. Enkelt och kort. Att skamlöst säga svaret är ja, och lita på att att publiken som tittar på stand-upen “Liberalerna” har varit där förut. Vi vet att svaret är nej, det är det som är skämtet.
På engelska finns det ett uttryck: “Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me.” Tillåt mig att översätta, eftersom jag gått på engelska skolan och offrade mitt modersmål för att lära mig broken English. På svenska skulle man kunna säga; första gången Liberalerna lurar oss att de ska fixa skolan/Sverige borde de skämmas, andra gången borde vi skämmas, och nu den fytrioelfte gången är det bara rätt och slätt skrattfest.
Om jag fick en krona varje gång någon i högern sa att de skulle ta itu med problemen vinstjakten i välfärden skapat så skulle jag kunna köpa åtta apotek på Östermalm och en mögelskadad lågstadieskola på vischan.
Svaret är ja, ni kan lita på oss, säger Pehrsson. Tvärtomspråket ÄR en humorklassiker. För även om humor kan vara gränsöverskridande och nyskapande, så gillar man väl också lite upprepning? Ett favorit-meme som man hela tiden återkommer till, som till flaskan. Att börja sitt skämt med “En rysk, en tysk…” så åskådarna kan spetsa öronen och vänta på det roliga.
Istället för att vara clownen är Liberalerna den som säger “Jag såg clownen först!”
Tidigare har liberaler jobbat mycket med ordvitsar, och Jan Björklunds stora arv i svensk politik kan vara sättet han lyckades klämma in one-liners i partiledardebatter. Det tror jag nog han kommer få svara för på den yttersta dagen. Det här är partiet med pappahumor, som har fått det svårare och svårare i takt med att pappan han blivit en allt mer beklaglig figur i kulturen.
Problemet med Liberalernas skämt har historiskt sett varit att poängen med skämten inte är att de ska vara roliga, utan att de ska visa att liberaler är lite smartare än alla andra. Istället för att vara clownen är man den som säger “Jag såg clownen först!”
Johan Pehrsson har gjort ett ärligt försök att göra upp med det. Jag skulle aldrig säga att han är en clown, men visst har han gått in för att vara en lustig figur? Men kanske tog han det för långt, kanske är clownen trött på att vara clown och på att vara folkölspartiet med sina 3,5% procent. Med det här nya humorgreppet, “svaret är ja”, vill han kanske skriva in sig själv i en humortradition befolkad av mer svala, ironiska figurer?
“Svaret är ja.” Det är hans roligaste skämt hittills, roligare än korv och bröd, jag undrar om det till och med räcker hela fram till riksdagsspärren? Det enda jag är rädd för är att de överanvänder det. Att det om några veckor sjösätts ett ironi-jippo i Liberalerna lagom till första april, årets tråkigaste dag, amatörernas afton. Jag är rädd att han nu fortsätter med det här humorgreppet, att säga att vi kan lita på honom utan att röra en min, in absurdum. Klassiker är klassiker, men om man hela tiden återkommer till dem blir de snabbt tråkiga.
Jag tror nog ändå att Liberalerna kommer rädda den svenska skolan, säger vi och skrattar, och dansar vidare mot avgrunden.
Min yngsta vän är ett och ett halvt år och hon har tyvärr också det här problemet med humor. Hon kommer på ett skämt, typ att göra ett roligt ljud, och hon gör det en gång, och får skratt. Precis som en vuxen på sociala medier vill hon ha mer uppmärksamhet när hon väl smakat dess sötma. Så hon gör samma skämt igen. Det kan funka en gång till, men efter ett tag är det jobbigt. Skratten ekar falska, börjar likna skrik?
“Ditt skämt är dött,” försöker jag förklara för henne, “du måste släppa taget om dina döda och gå vidare, c’est la vie” men, ack, det arma flickebarnet vägrar. Hon är ett barn i Johan Pehrssons Sverige, där skämten aldrig får dö. Jag tror nog ändå att Liberalerna kommer rädda den svenska skolan, säger vi och skrattar, och dansar vidare mot avgrunden.