Strax före sommaren publicerade Nordiska ministerrådet en rapport som jämförde nyanländas arbetsmarknadsintegration i de skandinaviska länderna.
Med tanke på besattheten av denna fråga i den svenska valrörelsen, skulle man kunna tro att rapporten skulle ha väckt betydande uppmärksamhet. Så blev det dock inte.
Dels bygger rapporten på lågmäld beskrivning av fakta, dels visar den att Sverige klarar integrationen bättre än Danmark. Två svagheter i sammanhanget; det stred ju mot valrörelsens upprepande och brösttonsetablerade vanföreställningar.
Den som ändå kan tycka att fakta är relevanta, finner i rapporten att Sverige och Norge uppvisar stora likheter, medan det går lite sämre för flyktingar i Danmark.
Arbetsmarknadsintegration mäts här, som sig bör, på olika sätt.
Dels genom den internationellt vedertagna definitionen av betald sysselsättning, dels genom att se på deltagande i utbildning, dels genom att se på olika lägstanivåer för inkomst.
Integration är med andra ord inte definierad av de styrande i högerkonglomeratet på något meningsfullt verifierbart sätt, utan mer som ett slags attityd eller feeling.
Nåväl. Sedan dess har valets vinnare samt deras tre stödpartier varit på slott och skrivit regeringsplattform. Där nämns ordet integration tjugo gånger.
Mest handlar det om att det är en viktig fråga som ska omfattas av ”samarbetet”, alltså av Sverigedemokraternas diktat.
Dock formuleras det genuint innehållslösa men mycket signaleringsstarka målet, att ”införa en kravbaserad integrationspolitik, där den som långvarigt befinner sig i Sverige ska ta ansvar för att bli en del av det svenska”.
Integration är med andra ord inte definierad av de styrande i högerkonglomeratet på något meningsfullt verifierbart sätt, utan mer som ett slags attityd eller feeling.
Alltid uppifrån och utifrån betraktat och därmed flexibelt inför skiftande retoriskt-propagandistiska behov.
I kontrast till detta har till exempel utredarna Marcus Strinäs och Lisa Pelling för några år sedan presenterat definitionen att integration ”handlar om att människor som flyttar till ett land med tiden närmar sig den infödda befolkningens inkomstnivå och levnadsstandard”.
Det är både intuitivt begripligt och möjligt att systematiskt undersöka gällande en rad olika parametrar.
Nordiska rådets rapport om arbetsmarknadsintegration ligger i linje med en sådan förståelse av integrationen. Den visar att det finns betydande utmaningar och problem med integrationen i Sverige (också).
Det finns barriärer som gör att människor som kommer hit, även efter ett antal år har det strukturellt sämre än den infödda befolkningen. På arbetsmarknaden handlar det, utöver sysselsättningsgrad och inkomster, också om vem som har de fysiskt tyngsta, mest stressiga, mest monotona jobben.
Men det går också att se dessa strukturella villkor inom bostad, hälsa och andra aspekter av livskvalitet.
Närmar man sig frågan så, blir det också tydligt att det i grunden handlar om samverkan mellan två typer av samhälleliga förhållanden och de politiska beslut som kan påverka dem: den generella jämlikheten i ett samhälle – och möjligheterna till rörlighet för en viss grupp i förhållande till detta.
Då blir det också närmast övertydligt hur den intensivt integrationshojtande högerns faktiska politiska projekt går i rakt motsatt riktning; att den snudd på definitionsmässigt är en antiintegrationspolitik.
Praktiskt taget varje förslag som nämns i slottsavtalet, kommer antingen att minska jämlikheten allmänt, ge nyanlända och deras familjer svagare möjligheter att komma ikapp majoritetsbefolkningen, eller, oftast, både och.
Men problemen med en etniskt färgad ojämlikhet kommer att finnas kvar, fördjupas, och snabbt drabba de allra flesta i Sverige, oavsett födelseort.
Det gäller nedmonteringen av den aktiva arbetsmarknadspolitiken, skattepolitikens utformning, bostadspolitikens icke-varande och skolans fortsatta kommersiella moras, liksom alla de mer explicit utformade förslagen som har till syfte att demonstrativt göra livet svårare och mer otryggt för utlandsfödda och deras barn.
Det här är ”a feature, not a bug”. De flesta fattar ju det, även om vi är några som har effekterna av politiken lite närmare inpå skinnet.
När Jimmie Åkessons partikamrater på 1990-talet satte upp klistermärken mot den problematiska rasblandning som adoptioner kunde medföra, eller anordnade bokbål som team building, var det inte primärt avsett som integrationsfrämjande åtgärder, och marknadsfördes heller vanligen inte så.
Någon grundläggande förändring i den politikens målbild och röda tråd har inte ägt rum på den kanten sedan dess. Sällskapet och dess ordval har dock skiftat en del.
Huruvida det framgent är vettigast att strida om begreppet integration eller att bara se ordet som förlorat till plojpropagandans domäner, är jag osäker på.
Men problemen med en etniskt färgad ojämlikhet kommer att finnas kvar, fördjupas, och snabbt drabba de allra flesta i Sverige, oavsett födelseort.
Alternativet är att verkligen ”ta ansvar för att bli en del av det svenska”, genom att stå upp för de system och värden som binder ihop ett samhälle, snarare än att skadeglädjas åt att några åtminstone för stunden trycks längre ned än en själv.