– Jag har meddelat partiets verkställande utskott och valberedningens ordförande att jag vill lämna uppdraget som partiordförande på partikongressen i november och därefter också be om att bli entledigad som statsminister.
Genast började spekulationerna kring vem som tar över Stefan Löfvens roll som Sveriges statsminister samt partiordförande för Socialdemokraterna. Diskussioner som borde präglas av vilken person som är bäst lämpad att ena landet i svåra tider och samla en regering under svåra förutsättningar blev istället snabbt en diskussion om kön.
Ni kommer ofta bli ombedda att le och skratta. Gör inte det – ni kommer bli överkörda.
Magdalena Andersson pekades av många ut som en given kandidat, men nästan uteslutande med argumentet att hon är kvinna. Media börjar direkt ställa ledande frågor om huruvida kön är en avgörande faktor i valet. Det är av goda skäl, ingenting livar upp ett partiledarval lika mycket som en kontroversiell vinkel. Samtidigt nämner många socialdemokrater självmant att finansministern är en lämplig efterträdare just eftersom hon är kvinna. Det är dags för en kvinnlig statsminister nu, sägs det.
Personligen har jag väldigt svårt för kvotering, både uttalad och den mer indirekta formen. Den som uppenbarar sig när jag sitter i ett panelsamtal om kompetensförsörjning inom IT-branschen tillsammans med tre äldre män som är VD:ar för olika företag och inser, aha, jag var den unga kvinnan med invandrarbakgrund. Jag bidrar med mångfald, inte med kunskap. Plötsligt känner jag mig obetydlig och underskattad. Men de som ropar efter den artificiella, påtvingade jämställdhet ställer sig sällan frågan hur det upplevs av de människor som avses bli hjälpta. Många är för kvotering, men vem vill vara den kvoterade?
Nej, jag tror inte på kvotering. I alla dessa både uttalat och indirekt kvoterade platser jag har fått inneha, upplever jag att mitt mandat har underminerats. Jag är endast här eftersom jag är kvinna och därför är min åsikt inte lika mycket värd att tas hänsyn till. Förvisso har jag fått en plats vid bordet, men vad är den värd om alla runt bord vet eller förutsätter att jag är där på grund av min bakgrund eller vad jag har mellan benen?
Magdalena sägs plötsligt vara ‘vresig, kantig och ocharmig’ av Aftonbladets Lena Mellin.
Trots detta anser jag att det är högst relevant att diskutera kön i detta fall. När de alternativa efterträdarna nämns så hanteras Magdalena Anderssons namn snabbt annorlunda. Diskussionen övergår från att väga olika kompetenser till att handla om yttre faktorer. Magdalena Andersson sägs plötsligt vara ‘vresig, kantig och ocharmig’ av Aftonbladets Lena Mellin. Hon påpekar dessutom att “Magda” som Lena väljer att kalla henne, borde le oftare. Det är inte första gången. Anna Kinberg Batra skulle också skämta oftare och vara mer lättsam. Nyamko Sabuni får ofta kritik om att hon är för hård och tuff. Låt mig förklara detta samband, för det finns skäl till detta.
Som kvinna kommer man inte långt i politik genom att vara glad och skratta. Jag önskar att så vore fallet. Men jag hade knappt varit engagerad i politiken mer än några månader innan jag fick det tipset från en av mina, och många andras, stora kvinnliga politiska förebilder; “Ni kommer ofta bli ombedda att le och skratta. Gör inte det – ni kommer bli överkörda”. Eftersom vi ständigt lever under fördomar om att vara känslostyrda och mindre kompetenta måste vi framhäva egenskaper som visar på det motsatta. Jag är inte känslostyrd, jag är rationell och hård nog att hantera arbetet. Jag är inte här för att skratta och charma, jag är här för att jag är kompetent.
Magdalena Andersson har 27 års erfarenhet av tunga jobb inom politiken, är civilekonom och har påbörjat doktorsavhandling i nationalekonomi. Hon har studerat vidare både i Schweiz och på Harvard University. Hon har skött sitt statsrådsämbete långt bättre än de flesta andra statsråden i Löfvens regeringar.
Jag ska företräda mina medlemmar utåt mot våra motståndare och då klarar en hård kvinna som skakar hand istället för att kramas sig långt bättre än en snäll och kramgo ordförande.
Jag tycker det är så oerhört synd att detta inte tas upp i diskussionen kring vem som är Stefan Löfvens lämpliga efterträdare. Magdalena Andersson är klart mest lämplig. Detta har inte med hennes kön att göra, utan hennes kompetens och kapacitet att klara av uppdraget. Trots att hon är den klart mest kompetenta kandidaten så kritiseras hon för brist på egenskaper som inte krävs av män.
Jag fick en gång höra att jag inte skulle vara lämplig som ordförande eftersom jag uppfattas som hård, kort och inte kramar våra medlemmar. Problemet med den kritiken är att en ordförandens roll inte är att kramas eller vara snäll. Jag ska företräda mina medlemmar utåt mot våra motståndare och då klarar en hård kvinna som skakar hand istället för att kramas sig långt bättre än en snäll och kramgo ordförande.
Det är dags för en kvinna nu. Men om en kvinna ska vara statsminister för Sverige, så kräver det att hon är tuff och gör sitt jobb bra. För av en kvinna krävs det mer än av en man.