Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Ränteavdraget är en subventionering av de som har det bra ställt, skriver Ali Esbati som ifrågasätter hushållens höga skuldsättning. Foto. Hasse Holmberg / SCANPIX

Krönika ”Icke-kollaps av bostadspriserna betyder inte att systemet är sunt”

Krönika Bostadspriserna i Sverige har sjudubblats på 30 år, och prisstegringen har betalats med växande lån. Ett systemfel i vår ekonomi, skriver Arbetsvärldens krönikör Ali Esbati, som ifrågasätter om det verkligen måste löna sig att både bo och arbeta.
20 Mar 2017

Med sin absurda collagekonst är Jan Stenmark en av mina favoritkonstnärer. I en av hans bilder står en klämkäckt leende yngling och knyter slipsen framför spegeln. Texten under lyder: ”Vem som helst kunde se att jag befann mig på gränsen till ett nervsammanbrott. Men jag var inte vem som helst”. Sedan lång tid tillbaka ger bilden upphov till en impuls att skriva krönika om bostadsmarknaden.

I Riksbankens rapporter om finansiell stabilitet i Sverige rapporteras det bland annat om bostadspriserna. Sedan 2005 har de mer än fördubblats. Utvecklingen för bostadsrätter i Stockholm har varit särskilt fräsig. På trettio år har priserna i reala termer – alltså justerat för inflation – ökat med sex hundra procent, det vill säga sjudubblats.

”Det här är ett systemfel i vår ekonomi. Det borde vara uppenbart att det behövs handling på politisk nivå.”

Hur har detta betalats? Med lån. I början av 2000-talet var hushållens skuldkvot ungefär 100 procent. I genomsnitt var alltså bruttoskulden ungefär lika stor som årsinkomst efter skatt. I dag är den siffran ungefär 180 procent, på väg upp mot 200. Sedan 2010 har andelen hushåll som ligger i spannet 0–200 procent minskat, medan andelen som ligger i spannet 300–700 procent ökat. Om man däremot i stället ser på hur mycket hushållen betalar i räntor, då är bilden annorlunda. Där har trenden snarare varit nedåtgående under samma period. Alltså: större lån, lägre räntekostnader i förhållanden till det man tjänar.

”Bostadsrätter i Stockholm har inte blivit sju gånger ‘bättre’.”

Många ekonomer drar sig för att tala om en bostadsbubbla. En del för att de har ett religiöst förhållande till marknader – finns där ett pris så kan ingen mänsklig överprövning ske. Men, man kan också peka på att svenska hushåll klarar av att betala sina räntor och att det inte finns många tecken på köp och försäljning av bostäder i rent spekulativt syfte.

Det är rimliga poänger. Men de missar det faktum att icke-kollaps inte betyder att systemet är sunt.

Bostadsrätter i Stockholm har inte blivit sju gånger ”bättre”. Det man betalar för är inte forskning och utveckling som plöjts ned i varje kvadratmeter. Ej heller är det ökningen i byggarbetarlöner som ligger bakom. I stället är det dels en alltför låg byggtakt som drivit upp priserna. Dels fungerar växande sociala och ekonomiska klyftor självförstärkande – de som drar ifrån ekonomiskt får ett större behov att markera detta med sitt boende, och är beredda att ta större lån för detta. Samtidigt är bankerna villiga att bevilja sådana lån, ty de tjänar gott på att öka sina volymer. Här finns en del av förklaringen till att de fyra svenska storbankerna förra året gjorde en vinst på över 90 miljarder.

”Ränteavdragen innebär i dag en daglig subventionering av dem som tjänar relativt gott.”

Man kan välja att se detta som ”normala marknadsmekanismer”. Men bostäder är inte telefoner som man kan bära runt på fickan och uppdatera, eller äpplen som man kan skippa, eller byta ut mot apelsiner om priset skulle kännas för högt i butiken. Bostadsmarknadens utveckling är nära förbunden med stadsplanering, regional dynamik, socioekonomisk struktur, och med hela samhällets disponering av sparande och investeringar. Att miljarder binds upp i bostäder, innebär att stora resurser avleds till något som borde vara en grund för arbete och ekonomisk dynamik – inte slutpunkten för den!

Det här är ett systemfel i vår ekonomi. Det borde vara uppenbart att det behövs handling på politisk nivå.

”I dag är ett visst spekulativt element närmast påtvingat för den som köper bostadsrätt.”

Ränteavdragen innebär i dag en daglig subventionering av dem som tjänar relativt gott. Samtidigt bidrar de till att driva upp bostadspriserna, vilket gör att en växande grupp människor intecknar en växande del av sina framtida intäkter åt bankerna. Det är inte en klok politisk prioritering.

Och så måste det byggas mer och då framför allt fler hyresrätter. I dag är ett visst spekulativt element närmast påtvingat för den som köper bostadsrätt – priset måste öka om man vill ha råd att flytta i framtiden, samtidigt som realiserade prisstegringar blir ett sätt att bygga förmögenhet. Man hoppas bo sig rikare. Lustigt nog försvaras detta ofta ihärdigt av de som rusar in i varje samhällsdebatt med mantrat ”det måste löna sig att arbeta”. Och de är ju inte vem som helst.

20 Mar 2017
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.
News
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.