I dagens Sverige är det Centerpartiet som utser landets statsminister. Och Centern väljer hellre en socialdemokratisk statsminister som tvingas förhandla med Vänsterpartiet än en moderat statsminister som tvingas förhandla med Sverigedemokraterna.
När Magdalena Andersson tillträder är det tredje gången på tre år som Centern väljer Socialdemokraterna. Det förstärker bilden av att partiet numera tillhör ett vänsterblock i svensk politik, snarare än att utgöra den ”breda mitt” som man säger sig vilja vara.
Under senare år har Centern nämligen bytt ut stora delar av sin väljarkår. Centerns medlemskår har däremot inte bytts ut i samma raska takt.
Idag framstår detta inte som något stort problem för partiet. Under senare år har Centern nämligen bytt ut stora delar av sin väljarkår. De undersökningar som gjorts indikerar att partiets ”nya” väljare, i likhet med Annie Lööf, föredrar Magdalena Andersson framför Ulf Kristersson.
Centerns medlemskår har däremot inte bytts ut i samma raska takt. Även om partiet hittills slutit upp bakom sin ledare känner sig nog många partimedlemmar vilsna och frågande inför den kursändring som skett. Det borde också oroa partiledningen att så många av partiets framtidsnamn väljer att lämna sina uppdrag vid nästa val.
Att hålla ihop det egna partiet är en prioriterad uppgift för alla partiledningar. Det handlar inte bara om behovet av att visa upp en enad front utåt. Det handlar också om att kunna vara en relevant spelare i det parlamentariska arbetet. Utan enighet har man svårt att vara en trovärdig part och få inflytande över de beslut som fattas. Därför står mycket på spel när enskilda riksdagsledamöter vill avvika från partilinjen
Det är därför den så kallade partipiskan viner över ledamöternas ryggar. Men piskan är inte riktigt vad utomstående tror. Visst sätts det en mycket hård press på ledamöter som vill avvika från partilinjen. Det fick inte minst Annie Lööf uppleva när hon ogillade den proposition om signalspaning (FRA-lagen) som jag lade på Riksdagens bord 2007.
Samtidigt har varken partiledare eller gruppledare makt över sina ledamöter. Ingen kan tvingas att rösta emot sin övertygelse. I hög grad utövas partipiskan i stället av ledamotens kollegor. Här är toleransen mot avvikelser mycket låg. En kompromiss har träffats. Jag (och mina väljare) ogillar inslag i den. Varför ska jag vara lojal och tvingas svälja förtreten om NN tillåts avvika och köra sitt eget race?
Även om det formellt är väljarna som avgör vilka som ska vara riksdagsledamöter, så är det partierna som de facto bestämmer det vill säga sätter samman valsedlarna. Att avvika och splittra det egna partiet är sällan ett bra sätt att säkerställa sitt omval på.
Olika partier hanterar sina beslutsprocesser på olika sätt och än idag präglas partiernas arbetssätt och beslutsprocesser av traditioner som går 100 år tillbaka i tiden . Socialdemokraterna bildades på 1880-talets slut och tog sig så småningom i Riksdagen. Partiapparatens olika beslutsinstanser har alltjämt den avgörande makten. Alla har hört talas om Socialdemokraternas verkställande utskott (VU).
Om en moderat partistämma fattar ett beslut som en riksdagsledamot ogillar kan han eller hon i stället säga att det struntar jag i.
Moderaternas historiska ursprung är i stället Allmänna Valmansförbundet, som konservativa riksdagsledamöter grundade 1904. Här kom alltså riksdagsgruppen först och partiet sedan. Ingen har hört talas om Moderaternas verkställande utskott, eftersom det inte finns något. Än idag är det inte partistyrelsen som är maktens centrum utan riksdagsgruppens styrelse, det så kallade förtroenderådet.
Om en socialdemokratisk partikongress beslutar om att till exempel införa löntagarfonder så är det ett beslut som varje riksdagsledamot anses ha en skyldighet att baxa igenom Riksdagen. Om en moderat partistämma fattar ett beslut som en riksdagsledamot ogillar kan han eller hon i stället säga att det struntar jag i; jag är inte ansvarig inför partistämman, utan inför mina väljare.
Centern är, vid sidan om Socialdemokraterna, vårt mest genuina folkrörelseparti och starkt i bygderna. När jag var aktiv i MUF på 1970-talet var det CUF som hade flest medlemmar bland landets ungdomsförbund, fler än SSU.
Sedan dess har alla partiorganisationer försvagats i förskräckande stor utsträckning. Detta gör det lättare för partiledningarna att ta befälet och lättare för dem att lägga om kursen. Men även om helt nya väljare fylkas kring valsedeln blir det en kortsiktig vinst om inte de gamla partimedlemmarna känner att de är med på tåget. Det är något som även Centern kommer att behöva reflektera över.