Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Högkonjunkturn ‒ han finns i Stöckhölm Det är bara att föreställa sig vad som skulle hända i Norrlands inland om man år efter år skulle hälla några hundra miljarder kronor ute på myrarna, skriver Per Lindvall. Foto: TT

Krönika Högkonjunkturn ‒ han finns i Stöckhölm

I Sverige råder en finansiell hederskultur. Vi är tysta om att en åtstramande finanspolitik gynnar fastighetspriser i Stockholmsområdet hos en rikare äldre generation, skriver Per Lindvall.
13 Jun 2018

”Its the economy, stupid ”. När Bill Clintons kampanjstrateg fick frågan om vad om var viktigast inför det kommande valet 1992 mot den sittande presidenten, Bush den äldre, så var svaret givet. Denna fras har sedan upprepats inför i stort sett varje val, överallt där fria val hålls. Men det gäller inte det kommande svenska valet. Här är det immigration, integration och lag och ordning för hela slanten.

Det är naturligtvis både sorgligt och torftigt.

För hur man än vänder sig så är det den ekonomiska utvecklingen som är avgörande för alla dessa frågor. Men det politiska etablissemanget har helt enkelt abdikerat.

Vad handlar det om? Jo uppdelningen av den ekonomiska styrningen i form av å ena sidan regeringens finanspolitik och å andra sidan den självständiga Riksbankens penningpolitik.

Regeringen är ålagd att ha ett överskott i statsbudgeten, vilket till sin natur är en deflationistisk princip. Man ”dödar” helt enkelt pengar när man amorterar på statsskulden. Medan Riksbanken i sitt hörn kämpar för att få till en inflation som varaktigt håller sig runt 2 procent.

I Sverige handlar vi till 97 procent genom att vi byter fordringar på bankerna med varandra.

Den förda penningpolitiken, i synnerhet i kombination med en åtstramande finanspolitik är ineffektiv. Det krävs att penningskapandet i privat sektor är mycket stort för att man ska nå den målsatta ambitionen med inflationen. Enligt den brittiska ekonomen och förre ordförande för landets finansinspektion Adair Turner, så krävs det att de privata skulderna ökar med 15 procent för att nå en nominell ökning av tillväxten på 5 procent. Detta är naturligtvis ohållbart i längden. Detta diskuteras aldrig i Sverige.

Och en förklaring kan vara att vare sig Riksbanken eller Finansinspektionen verkar vara intresserade av hur krediter och köpkraft egentligen skapas.

De utgår ifrån en modell av kreditskapande som är teoretiskt torrsim, ”the loanable fund model”, som inte har med verkligheten att göra.

Banker skapar sin egen inlåning när de ger ut sina lån, och till 90 procent handlar det om lån med fastigheter som säkerheter och då framför allt bostäder. Detta är också en extremt lönsam syssla för bankerna. Räntemarginalen på bostadslånen relativt inlåningen ligger på 1,5 procent, vilket med riskvikten 25 procent, ger en avkastning på eget kapital på runt 50 procent. Här pratar vi lönsamhet och att den ena handen vet vad den andra gör, staten och kapitalet osv!

Och inlåning, det vill säga fordringar på bankerna, är det främsta betalningsmedlet i en ekonomi. I Sverige handlar vi till 97 procent genom att vi byter fordringar på bankerna med varandra.

Medan det ligger mycket fokus på att många hushåll tvingas belåna sig mycket högt när de köper bostäder i de heta storstadsområdena, så hamnar mycket lite, inget, av analysen om andra sidan av dessa transaktioner, de som får dessa fordringar. Penningskapandet i samband med bostadsköp gör ju också att det är där som den primära köpkraftsökningen i samhället hamnar. Det vill säga i storstäderna och hos äldre generationer. Det vill säga hos en befolkningsdel som redan har det välbeställt. Denna fördelningspolitiska aspekt av den förda penningpolitiken är helt väck i den svenska ekonomiska debatten.

Den rikaste femtedelen i Sverige sparar ju redan upp emot 30 procent av sina inkomster.

Denna fördelningseffekt kan också förklara varför det myckna penningskapandet inte leder till att inflationen tar fart. Omsättningshastigheten, velociteten, är helt enkelt mycket låg. Sedan 2007 har penningmängden, inlåningen ökat tre gånger snabbare än inflationen, helt enligt Lord Turners beräkning. Den rikaste femtedelen i Sverige sparar ju redan upp emot 30 procent av sina inkomster. De realiserade överskotten växlas helt enkelt in mot andra finansiella tillgångar och samlas som buffertar, ”cash is king”, snarare än att köpa tjänster och annat i den reala ekonomin.

Det myckna kreditskapandet och därmed, inlånings- och köpkraftsskapandet i storstadsområdena, framför allt Stockholm, kan också förklara stora delar av den fantastiska tillväxt som där sker. Det är bara att föreställa sig vad som skulle hända i Norrlands inland om man år efter år skulle hälla några hundra miljarder kronor ute på myrarna. Den nuvarande ordningen gör att de mer glesbyggda delarna av landet får mycket liten del av penningskapandet i landet. Att deras sparande också kanaliseras till storstäderna gör också att talesättet från norra Dalarna att ”Högkonjunkturn han finns i Stöckhölm. Själv har jag aldrig sitt han”, har sin verklighet.

Det finns alternativ till denna ordning. Adair Turner och hans kompis på Financial Times, dess ”chefsekonom” Martin Wolf vågar till exempel se det.

Men i Sverige råder ju en finansiell hederskultur.

13 Jun 2018
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

News
De viktigaste nyheterna en gång i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.