”1970 svepte en våg av vilda strejker över Sverige”, inleder rockorkestern ”Knutna nävar” sin låt ”Lär av historien” (med västkustrevolutionär text satt till den något mer kända slagdängan Proud Mary).
Det är alltid svårt att bedöma saker i historiskt ljus, men det tycks onekligen som att denna typ av agit-prop var mindre framgångsrik när det gäller att skapa goda vibbar runt strejk-begreppet, än vad Greta Thunberg har varit med sitt globaliserade fredagsprotesterande.
Men, frågar sig vänner av ordning, till vilka undertecknad har hört sedan Gretas ålder: är det verkligen rätt att just strejka för i och för sig brådskande och nödvändiga klimatåtgärder?
I Sverige har frågan huvudsakligen besvarats med ett nej. De tre centralorganisationerna LO, TCO och Saco träffade exempelvis företrädare för Fridays for future nyligen. De underströk då sitt stöd till rörelsens mål, men ”tydliggjorde också att en politisk strejk inte är aktuell den 27 september 2019”. I Aftonbladet utvecklar ledarsidans Daniel Swedin detta vidare. En strejk riktar sig mot arbetsgivaren för att denna ska uppfylla krav på löner och arbetsvillkor och detta låter sig inte göras med de aktuella kraven.
Jag är enig med mycket här. Ändå är det något som – med ett populärt uttryck – skaver. En politisk strejk – arbetsnedläggelse under några timmar – skulle visserligen få synlig effekt, men det är lite svårt att se vem som skulle fungera som adressat. Samtidigt har svenska fackförbundsledningar varit mot politiska strejker vid så gott som varje tillfälle i modern tid. Det har gällt både det brottsliga Irak-kriget och de direkt fackföreningsfientliga angreppen mot a-kassan under Reinfeldt-regeringen.
Det som dock verkligen gnager i mig går bortom frågan om politisk strejk. Det handlar om beredskapen att ta till strejkvapnet överhuvudtaget, också i ordinära avtalssammanhang. Sverige har gått från att vara ett av länderna i Europa med flest arbetskonflikter under det tidiga 1900-talet, och även ett antal större strejker senare (en jättekonflikt 1980 exv.), till att bli ett land där det nästan inte konfliktas alls.
Bamses bevingade ord om att man måste vara väldigt snäll om man är väldigt stark, har blivit allt mindre tillämpliga på fackliga förhållanden i Sverige.
300 000 arbetare gick i strejk i augusti 1909, Strejken pågick i en månad. Sedan tog strejkkassan slut. På bilden kampanjmöte i Stockholm.
Foto: TT
Som ekonomhistorikern Erik Bengtsson har påmint om i en uppmärksammad essä, var Sverige i början av 1900-talet ett av världens mest ojämlika länder, och på många sätt Västeuropas minst demokratiska. Det var arbetarrörelsens segrar som dramatiskt ändrade den bilden.
I denna breda kamp spelade strejker och lockouter en framträdande roll. Både bittra nederlag och stora framgångar – i form av reallöneökningar, arbetsrättslig lagstiftning och utbyggd välfärd – har lett till bred enighet inom den fackliga rörelsen om att konfliktåtgärder, ytterst strejk, bör användas med stor varsamhet.
Gott så. Men, det finns också goda skäl att inte entydigt och naivt hurra för fredliga förhållanden på arbetsmarknaden. Även om Sverige idag är ett väsentligt bättre, jämlikare och mer demokratiskt samhälle än för hundra år sedan, är det också så att Sverige är det land i hela Västvärlden där klyftorna har ökat snabbast senaste kvartsseklet. Arbetsgivarna har flyttat fram sina positioner på i princip alla områden. Pressen har ökat på dem med fasta anställningar samtidigt som osäkra anställningar blivit fler och framför allt mer osäkra.
Bamses bevingade ord om att man måste vara väldigt snäll om man är väldigt stark, har blivit allt mindre tillämpliga på fackliga förhållanden i Sverige. Frågan är snarare hur den fackliga styrkan ska kunna mobiliseras för att leverera mer för medlemmarna i viktiga frågor utöver positiva reallöner, i ett läge när arbetsgivarsidan har kunnat bocka av fler och fler av sina strukturella krav.
Har detta alls något att göra med den fantastiska massrörelse som Greta Thunberg inspirerat? Ja. För precis som Daniel Swedin är inne på i Aftonbladet, måste klimataktivismen brottas med frågor om produktionens innehåll och syfte om den ska bära frukt. Och då spelar den fackliga kampen för värdiga arbetsvillkor och social rättvisa en avgörande roll.
Kollektiva krav för ett rymligare arbetsliv, investeringar i god arbetsmiljö, gärna kortare arbetstid, arbetstagarvänlig teknikutveckling, omfördelning från hutlös profit till höjda lägstalöner – allt sådant skulle också ge klimatkampen en push framåt.
I vilken mån ska sådana krav in i kommande avtalsförhandlingar – med möjligheten att ta arbetskonflikt om i sista hand? Det är just sådant som de levande demokratiska organisationer som fackförbunden är behöver stöta och blöta. ”Knutna nävars” skrålande om att ”splittringen var en bra sak” är därvid föga till hjälp. Men betänk gärna den verklige arbetarrörelseartisten Woody Guthries uppmaning: ”Take it easy, but take it!”