Regeringen styr riket. Till sitt förfogande har den ca 220 statliga myndigheter. Dessa har avgränsade arbetsuppgifter och ska ta sitt ansvar för dem även under kriser.
Efter Corona-pandemin har denna ”ansvarsprincip” kommit att ifrågasättas. Det var likadant efter tsunamin. Då ifrågasattes ansvarsprincipen av Katastrofkommissionen. Försvarsberedningen, ledd av Håkan Juholt, föreslog inrättande av en särskild krisledande myndighet som vid en allvarlig och tvärsektoriell kris skulle leda den operativa verksamheten på central myndighetsnivå.
En sådan, centraliserad krisberedskap av mer militärorganisatorisk karaktär – inte sällan kopplad till någon form av generell undantagslagstiftning – är inte ovanlig i andra länder. Men varför skulle det vara en bättre ordning än vår decentraliserade krisberedskap, baserad på samverkan och samordning mellan i hög grad självständiga myndigheter, självstyrande kommuner och landsting, ideella organisationer och privata företag?
Hoppet om att kunna finna den optimala organisations- och myndighetsstrukturen gör också att man lätt missar väsentliga värden
Alliansregeringen genomförde aldrig planerna. I stället bildades MSB och ett särskilt krishanteringskansli inrättades i statsrådsberedningen. Syftet med kriskansliet var inte att statsministern eller statsrådsberedningen nu plötsligt skulle få en operativ roll vid kriser, utan att säkerställa att statsledningen har en bra omvärldsbevakning och en adekvat lägesbild. Allt i syfte att förkorta ledtiderna om regeringen behöver gripa in för att samordna krisarbetet, tilldela befogenheter eller tilldela eller omfördela resurser.
Ett problem är att de ”stuprör” som försvårar samverkan är lika påtagliga i Regeringskansliet som i myndighetsvärlden. Därför var det viktigt att kriskansliet fick sin hemvist i statsrådsberedningen. Den har samordningsansvaret. Den enda som kan peka med hela handen är statsministern som inte bara är ordförande i regeringen, utan också myndighetschef för Regeringskansliet. Denna centrala tanke har sedermera förfuskats av regeringen Löfven, som flyttat ner kriskansliets hemvist till Inrikesdepartementet.
Det må vara att ledning och samordning av operativ karaktär ligger på central myndighetsnivå men det är regeringen som har det strategiska ansvaret för hantering av kriser. Det ansvaret kan regeringen aldrig delegera eller friskriva sig ifrån. Om regeringen är passiv, underlåter att vidta åtgärder eller bara hänvisar till sina ”expertmyndigheter” så är det regeringens handlingskraft att styra riket som brister, inte ansvarsprincipen.
Principen att myndigheter ska behålla sitt ansvar även i kris har sin logik. Om detta har också rått bred politisk enighet, senast i Försvarsberedningens betänkande i december 2017. Men som så ofta när det gäller vårt offentliga maskineri så är det organisatoriska och byråkratiska frågeställningar som dominerar debatten. Vad som ska göras i en kris blir underordnat hur det ska göras och framför allt av vem det ska göras.
Sanningen är nog så enkel som att effektiva organisationer inte fungerar särskilt bra om det sitter stolpskott i ledningen för dem
Hoppet om att kunna finna den optimala organisations- och myndighetsstrukturen gör också att man lätt missar väsentliga värden. Framför allt tenderar man att underskatta såväl kostnaderna för att slå sönder hjälpligt fungerande strukturer som kostnaderna och tidsåtgången för att bygga upp nya som fungerar bättre. Polisen är det senaste exemplet på det.
Sanningen är nog så enkel som att genomtänkta, tydliga och effektiva organisationer inte fungerar särskilt bra om det sitter stolpskott i ledningen för dem. Och omvänt gäller att skickliga ledare kan få underverk att hända även när själva organisationens struktur lämnar åtskilligt i övrigt att önska.
En slutsats av det borde vara att politiken ägnade mindre intresse åt den byråkratiska överbyggnaden och mer intresse åt att rekrytera skickliga ledare – och jag använder nu avsiktligt begreppet ledare och inte begreppet myndighetschefer, även om det är vad de också ska vara.