”Slut ögonen sakta, slappna av i axlarna och måla upp drömbilden, själva målet, framför dig. Du sitter på balkongen och har en hemmagjord jordgubbstårta och ett glas egengjord hallonsaft framför dig. Det du längtat allra mest efter.”
Vi blivande mammor satt på puffliknande kuddar i en stor rund ring runt läraren på profylaxkursen i början av sommaren för tio år sedan. Kvinnan på kudden och partnern, vännen, medföljanden eller ingen alls satt bakom som stöd. Nog för att jag i sommartid älskar att frossa i jordgubbstårta och hallonsaft – även om det i mitt fall snarare brukar brukar vara köpesaft än hemkokt – och nog för att vi förstagångsmammor på den där kursen längtade efter att träffa vårt barn. Men det som det tisslades och skrattades om i kapprummet efteråt var den uppmålade drömbilden med jordgubbstårta och hallonsaft. Betydligt fler drömde om starkare dryck i glasen, opastöriserade ostar och all den mat och dryck vi försakat i nio månader. Någon hade till och med införskaffat en cigarr hon andäktigt långt ifrån barnet skulle avnjuta i sin ensamhet efter välförrättat värv.
Någon hade till och med införskaffat en cigarr hon andäktigt långt ifrån barnet skulle avnjuta i sin ensamhet efter välförrättat värv.
Drömmar och målbilder både i det stora och det lilla, ska inte föraktas. Att hoppas något, bära förhoppningar och söka en väg – rak eller snirklig – framåt har varit mycket av berättelsen om människans utveckling. Nu när vi fortfarande lever mitt i pandemin som slukat livet hos människor vi älskar, personer vi håller nära har varslats och förlorat jobben, demokratin fräts ner på sina håll i världen och ovissheten i mångas vardag känns avgrundsdjup, kan det vara bra att ändå påminnas om de drömmar och målbilder man fortfarande bär. I det stora och i det lilla.
Det är kanske den viktigaste drivkraften för varje generation att känna att nästa generation får det bättre. Mer frihet, bättre levnadsstandard och större möjligheter. En utökad framgång generation för generation som inte enbart handlar om förhöjd ekonomisk standard utan också fler rättigheter, mer möjligheter och fördjupad frihet. Att vi rör oss framåt även genom svårigheter och att helt enkelt inte ”bliva vid sin läst” och passivt acceptera den situation du hamnat i eller bakgrund du fötts in i med aldrig själv valt.
I denna anda har jag under två och ett halvt år, sedan januari 2018, haft förmånen att under redaktör Mikael Feldbaums ledning skriva krönikor för Arbetsvärlden. De har varit uppemot 30 texter som berört alltifrån att plädera varför Brexit, öppna kontorslandskap och Jordan B Peterson har fel, till att förespråka ”social housing”, meritokrati och delad föräldraledighet och faktiskt betona att svenska fika, artighet, höga förväntningar i arbetslivet och att ibland stå stilla i politiken betyder något. Men just nu ska jag röra på mig.
Efteråt när vi kom hem så minns jag att hela den nya lilla familjen satt i köket – i avsaknad av balkong – och åt jordgubbstårta från det lokala bageriet.
Under mina 25 år i politiken hade jag ofta som mantra: ”Fråga inte varifrån människor kommer. Fråga vart de är på väg”. Min kommande destination är Washington DC, där jag tillträtt en chefstjänst hos Demokraternas internationella institut, NDI (National Democratic Institute). En dröm i det stora att få arbeta med demokrati globalt, men aldrig tanken att det skulle innebära att få bo i staden där besluten skapas som påverkar världen.
Av profylaxkursen mindes jag ingenting när det var dags. Men efteråt när vi kom hem så minns jag att hela den nya lilla familjen satt i köket – i avsaknad av balkong – och åt jordgubbstårta från det lokala bageriet. Ibland vet man inte exakt vad man längtat efter. Men oftast blir det så mycket bättre.