Den kanadensiska strejken som omfattat 155 000 statligt anställda är över för den här gången. Själv strejkade jag som anställd på den kanadensiska valmyndigheten i åtta dagar. Det är en speciell känsla att delta i en strejk. Man kan känna historiens vingslag i luften, kraften i kollektivet som kämpar för allas rätt till bättre lön och vilkor. Så var det när jag dök upp till den nationella strejk som utlysts av Public Service Alliance of Canada, i mitten av april. Förhandlingarna om ett kollektivavtal med arbetsgivaren haltade och medlemmarna hade röstat på strejk.
Som anställd på en kanadensisk myndighet dras facklig avgift av lönen per automatik. Man kan välja att inte betala, men jag tror på facket och kollektivavtal. När facket utlyser strejk ställer man upp.
Man diskuterar med kollegor och nya bekantskaper, framförallt strejkens mål och mening.
Trots detta var det många medlemmar som dök upp till strejken oförberedda. Hur går det till? Vad gör man? Hur får man ersättning från facket för den lön man förlorar? Det var några av de frågor som ältades strejkens första dagar i den kanadensiska huvudstaden.
Man samlas på bestämda platser, skriver på plakat, och går fram och tillbaka med nämnda plakat. Ibland skanderar man. Men sen då? Efter cirka en timme i snålblåst och duggregn med frusna händer och tår, och tre timmar kvar på sitt strejkpass, vad gör man då?
Mer av samma visar det sig. Och man diskuterar med kollegor och nya bekantskaper, framför allt strejkens mål och mening, och fackets respektive arbetsgivarens brister. Trots att 155 000 medlemmar över hela landet slutit upp i en historisk strejk, betyder det inte att de är okritiska mot facket. Tvärtom. Upplägg, strategi, logistik, och kommunikation dissekerades.
De med campingstolar och termosar som skapade läger runt informationstälten
Många var kritiska till att facket var dåligt rustat rent logistiskt. De klagade på den bristande kommunikationen inför strejken. Varför var det svårt att få sitt medlemsnummer, att logga in på hemsidan, och hitta information om hur man får sin strejkersättning? En sak var i alla fall säker, man behövde strejka ett fyratimmars pass för att få ”strejklön”. Det verkade vara motivation nog för vissa, medan andra kände ansvar att dra sitt strå för att många fler ska få det bättre i längden.
En av Kanads största strejker
19-30 april strejkade ca 155 000 statligt anställda kanadensare i en historisk strejk. Strejken utlystes av den fackliga centralorganisationen Public Service Alliance of Canada, vars medlemmar varit utan kollektivavtal sedan 2020. Bättre löner, möjlighet att jobba hemifrån och anställningstrygghet låg högst på listan under förhandlingarna. Skatteverket, Passmyndigheten, Migrationsverket och Valmyndigheten var några av de myndigheter som påverkades av en strejk som kommer gå till historien som ett av landets största. Efter ett en överenskommelse slutits den 30 april för 120 000 av medlemmarna, fortsatte strejken för ca 35 000 anställda på Canada Revenue, motsvarigheten till Skatteverket, fram till den 5 maj.
Ganska snart delade folk upp sig i olika läger: de som kom i träningskläder med stegräknare och gick i rask takt längst fram. De med campingstolar och termosar som skapade läger runt informationstälten. De som samlades runt högtalarna med musik och dans. De som smet iväg till närmaste café för att värma sig och ta en fika. Vi var alla en del av strejkbubblan.
Efter en och en halv veckas strejk verkade många ha tröttnat och ville tillbaka till jobbet. När budskapet kom om en överenskommelse mellan parterna natten till första maj, var det flera som drog en lättnadens suck. Nu börjar nästa runda: röstandet på de olika punkterna i förslaget medan vi försöker komma ikapp på jobbet. Gav strejken det önskade resultatet? Det beror på vem man frågar.